Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kring religiösa problem 1910—1912
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KRING RELIGIÖSA PROBLEM 1910—12
Vid slutet av min rösträttsperiod 1910 kom jag genom mitt
eget förvållande i centrum av en strid, som dock icke gällde rösträtten
utan en fråga, som i verkligheten angick mig närmare än någon
kvinnosak kunde göra — det gällde min far och Sveriges kyrka. Han
hade varit denna kyrkas tjänare, och om man någonsin kunnat tala om
ett »faderskomplex», så var det härvidlag. Min barnsliga beundran för
honom hade redan på ett mycket tidigt stadium också inneburit vördnad
för hans ämbete, som jag gärna hade velat ärva. Och när min beundran
småningom tynade bort, blandade sig också den personliga bitterheten
med harmen över kyrkans efterblivenhet, som tycktes mig ha bragt min
far in i hans förtidiga sysslolöshet. Som ung vice pastor i ett stort
pastorat under prästbristens tider i mitten av 1800-talet hade han blivit
överansträngd och därunder sökt stimulans i omåttlig rökning. Och när
han senare hade fått ett par ömkligt små församlingar om hand, hade
bristen på arbete gjort honom slö. Som kyrkoherde i Barkarö hade han
till och med låtit klockaren överta en del av hans egna skrivgöromål.
Han kunde verkligen se en smula självironiskt på sin vegeterande tillvaro:
den röda stolen, som min mors fostermor en gång skänkt åt henne, men
som pappa lagt beslag på, brukade han t. ex. leende kalla sitt »verksam-
hetsfält». Men han hade ingen kraft att rycka upp sig och drog sig
alltmer undan till sina bägge rum i ena ändan av byggningen från »sina
fruntimmers» outtalade kritik.
Efter hans död, 1906, kunde jag inte komma ifrån tanken på att
min fars olycka egentligen varit sysslolösheten, som berodde på svenska
kyrkans brist på organisation. Redan i »Nya nutidsfrågor» i artikeln
»Den kyrkliga faran» hade jag varit inne på detta kapitel. Men sommaren
1909 kom jag med på det kristna studentmötet i Huskvarna den 28 juni—
4 juli, där jag inte hade annat uppdrag än att hålla en betraktelse för
de kvinnliga deltagarna (slutligen tryckt i »Vardagens religion»). Där-
ifrån skriver jag kort och gott: »Söderblom briljant, stämningen hög, och
jag övar mig i att tiga.» Det var på detta möte som Manfred Björkquist
lanserade sitt lösenord : »Sveriges folk — ett Guds folk», som sedan
genom Uppsalastudenternas s. k. »korstågsrörelse» kom att bli känt över
hela Sveriges land, åtminstone på de håll där det från början fått
välvilligt mottagande. Av lojalitet mot Kyrkan med stort K skrev man
230
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
