Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kring religiösa problem 1910—1912
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LYDIA WAHLSTRÖM
rit ung pastorsadjunkt, entusiastisk kanske och vetgirig och arbetsglad, men hans
första missiv betog honom illusionerna : han kom på 70-talet till en av de många äldre
präster, som drucko skarpt och som när intet annat hjälpte klagade hos biskopen
över att adjunkten inte »ville foga sig efter husets vanor», d. v. s. todda och spela
kort var kväll. Biskopen, en mild kammarlärd med dogmhistoria och klassiker i hu-
vudet och som inte just kände till något mellanstadium mellan ett oförargligt hem-
liv i nattrock och ett översvinneligt ex officio i kors och kraschaner, trodde sin kon-
traktsprost, och så skickades adjunkten med den nära nog hjärtlösa maktfullkomlig-
het, som ännu i dag icke är alldeles avlagd hos de kyrkliga myndigheterna, från det
ena missivet till det andra för att »späkas». Mycket fick han se och lära, men sällan
något som stärkte hans mod att sätta in sitt liv i arbetet för sin kyrka. Han kom till
vad han i Kiellands böcker senare skulle ha återfunnit i »provst-Sparre»-typen : den
ståtlige, vithårige, hovmannamässige gamle prosten med de urbana laterna, den huma-
nitära »upplysnings»-andan och de Wallinska predikningarna, alltid milt överseende
med allt utom med »separatismen». Han kom till den förmögne kyrkoherden, ett
sällsynt species då liksom nu och som heller inte varit man för att bära sin »lycka»
— han som socknen kunde ha fått avsatt för fylleri under gudstjänsten, men som
man föredrog att behålla, eftersom så många församlingsbor voro skyldiga honom
pengar. Han lärde också känna den lantbrukande och processande prosten, som
förfelat sin kallelse, då han inte blivit storbonde och som på lediga stunder stillade
sin själshunger med att sluka lånbiblioteksromaner, hemförda från stiftsstaden.
Och det adjunkten inte själv såg, det hörde han tillräckligt omtalas, ty överallt gjorde
han den märkliga iakttagelsen, att detta prästestånd, som utåt, när det gällde att
hävda sina intressen gent emot främmande, var det mest skråmässigt slutna och
omedgörliga, i stället släppte lös sin kritik över ämbetsbröder desto mera ohejdat,
när man befann sig i slutet sällskap vid pipan och punschen efter en middag. Han
fick vara med om visitationsmiddagar, där de fyra sorterna vin med likörer till kaf-
fet inte förfelade sin verkan på vare sig präster eller lekmän och där den jovialiska
stämningen kom som en ytterligare besegling på biskopens »allt ganska gott» vid
visitationsstämman, där ingen levande själ vågat tala om hur det egentligen förhöll
sig med det så kallade »kristliga livet». Han hörde visserligen präster •— alltid präs-
ter ! — leende omtala, hur biskopen i sitt skåltal vid en dylik middag i fint insock-
rade fraser låtit vederbörande förstå, att middagen egentligen varit det enda be-
römvärda, men skåltalen gå ju lyckligtvis ej till protokollet.
Och under alla dessa erfarenheter ha vi glidit ett gott stycke in på 80-talet, vilket
för pastorsadjunkten är detsamma som hans 30-tal. 80-talet, den sedliga harmens och
de litterära domedagsprofeternas tid, har genom sin litteratur ingenting att säga
honom, ty ihan har inte råd att köpa böcker, och om han också tillfälligtvis skulle
råka komma över Geijerstams »Pastor Hallin» eller Strindbergs »Skärkarlsliv»,
skulle han bara skaka av sig det obehagliga intrycket som ett utslag av otrons fana-
tiska hat till kyrkans tjänare. Han har så småningom blivit omvänd till stadga och
Guds barns härliga frihet från sin barnsliga nykterism och sina reformidéer — på
70-talet ännu sällsyntare och misstänktare varor än nu hos prästerskapet — han har
gift sig och fått en komministratur om 500 själar och 1200 kronor med byggnads-
skyldighet. Och nu består hans »arbete» av nattvardsbarnen vartannat år i det 500
personer starka pastoratet, predikoskyldighet varannan söndag och att, när kyrko-
herden är borta, om fredagarna sköta »pastoralvården», vilket i regel innebär att
underteckna några betyg, prata med fjärdingsmannen, som känner nyheterna, och
läsa Nya Dagl. Allehanda, som kyrkoherden håller sig med jämte »Vårt Land» — kom-
ministern har inte råd till mer än sistnämnda för präster oumbärliga själaföda.
Överansträngd blir han ej på detta, men han får åtta barn och han hemfaller allt-
mer åt piprökning, medan pastoratet hemfaller åt separatism. Och när så kyrko-
herden dött, hade patronus barmhärtighet med komministerns hustru och barn och
gav honom pastoratet, men då hade han kommit till det stadium av tobaksförgift-
ning, att han inte kunde så mycket som kamma sig utan att få svindel och följakt-
ligen måste ha en vice pastor att sköta församlingen
Det var just vid den tiden i slutet av 90-talet jag mötte mannen. Liten och ma-
ger och gulblek var han, orakad och i grova stövlar med klackjärn uppträdde han
232
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
