Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kring religiösa problem 1910—1912
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KRING RELIGIÖSA PROBLEM 1910—12
hos patronus på en kaffebjudning. Men jag förundrade mig inte över något i den
vägen i denna trakt, eftersom jag dagen förut vid en liten järnvägsstation i djupa
skogen sett en annan, yngre präst i prästrock och krage, men med mollskinnsbyxor
och smorlädersstövlar på samma gång. Och jag fick snart lära mig ännu mera, då
jag såg den stackars kyrkoherden, som av sin läkare fått tillåtelse att tugga tobak
i stället för att röka, taga tobaksbussen ur munnen och slänga den under kaffebor-
det för att sedan gräva i sockerskålen med bruna fingrar. Jag började fatta, att
Strindbergs älgjagande skärgårdspräst inte var någon absolut enastående figur ;
åtminstone var graden av fysisk styrka det enda, som skilde min kyrkoherde från
Strindbergs komminister — bildningsståndpunkten var precis densamma.
Hade jag inte vetat det förut, så kunde en blick på hans bibliotek ha övertygat
mig om saken. Två smala hyllor med lite författningar, postillor och Rosenius —
det var allt vad han haft råd att skaffa sig. Innanför expeditionsrummet, där denna
»boksamling» stod, hade den nya tiden flyttat in i skepnad av vice pastorn med en
bokhylla, som räckte från golv till tak och sviktade under Harnack, Herrmann och
åtskillig skönlitteratur. Skulle de böckerna någonsin kunna få några nya kamrater,
sedan även vice pastorn kommit in i det stadgade omloppet av missivkomministratu-
rer och kyrkoherdebefattningar, som »hava familj eförsörj ningens sken, men försaka
dess kraft»? Möjligen har han nu för några år sedan, då hans kyrkoherde slutat
sitt vegeterande, erhållit hans pastorat och borde således vid det här laget kunna
vänta brev med anbud om hjälp av unga »korsfarare». Men då har också han kanske
redan hunnit in i det nirvana av slöhet, dit fattigdom och sysslolöshet ännu alltjämt
föra en så dryg del av Sveriges präster, och befinner sig således i det stadium, då
man inte besvarar andra brev än dem, som äro försedda med tjänstefrimärke och
äro ställda till pastorsämbetet i X. församling; de övriga få gå i papperskorgen!
På Huskvarnamötet fick man ett starkt intryck av att okorsfararna» och deras
ledare inte tyckte om att tala kyrkopolitik. Från mycket auktoritativt Uppsalahåll
uttrycktes t. o. m. glädje över att på mötet ingen kritik av det förhandenvarande
kyrkliga tillståndet förspordes. ’»Idealet är ju dock till sist den enda sanna verklig-
heten», dekreterades det under ijubel från ungdomarna. Och vem fattar inte den hem-
liga längtan att om också bara för ett ögonblick, få leka himmel på jorden och
vila ut i brödrakretsen efter alla dagens tidningsstrider, få sväva
»weit über Berg’ und Thale,
weit über flaches Feld!»
Ett ögonblick kände man sig kanske frestad att stämma in i jubelkören, men just
då kände man igen rösten från alla de absolut andelösa gudstjänsterna man hunnit
vara med om : »Haf dina visors buller bort, ty jag orkar icke höra ditt psaltarspel»
— och tanken på bakslaget inställde sig, som den så ofta gör hos folk, som straffats
med själviakttagelsens ande. Men så kommer i nästa ögonblick Ifrågan om icke själv-
iakttagelsens och kritikens ande också kan komma från rätt håll, och av den tanken
förjagas fruktan att uppträda som »advocatus diaboli», när man riktar blicken mot
»lägre», mera »världsliga» regioner. Ty det är dock världen det gäller att hjälpa,
världen inom kyrkan det gäller att helga, och det är icke så, att man »utsläcker anden»
genom att söka skaffa möjligheter till utrymme för denna ande. Ty — det måste
sägas så att både gamla och unga tvingas att ’lyssna — organisationsförhållandend
inom Sveriges statskyrka äro för närvarande liksom skapade för att utsläcka anden
genom att på landsbygden dana ett talrikt, fattigt, obildat och sysslolöst prästerskap.
På detta sätt är det, som kyrkan inom stora lager av vårt folk förlorat all aktning.
Och kyrkans ledare ha så liten blick för läget, att de tala om »den rådande präst-
bristen» och söka höja lönerna för de arbetslösa, i st. f. att innan det blir för sent,
d. v. s. redan före de ecklesiastika lönekonventionernas utgående inemot 1920 söka
påskynda en genomgripande omreglering av våra pastorat samt komministraturernas
avskaffande utom i städerna och i Norrland, stiftsbandets upphävande och prästernas
pensionering. De 2700 präster vi ha äro redan fullt tillräckliga för vår befolkning,
om de endast fördelades någorlunda jämnt. Och de till stor del just från de nord-
ligare stiftens ecklesiastika boställsskogar kommande medlen till prästernas lönereg-
233
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
