Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kring religiösa problem till 1920
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KRING RELIGIÖSA PROBLEM TILL 1920
olikt det personligt reella hos Kristus. Och den som verkligen sett någon
glimt av honom — jag själv har nog föga aning därom — glömmer
det ej. »Jag förstår så väl, att teosofin passar för en sömngångare som
du», utbrister jag till Karin Wahlberg, »men när man är riktigt vaken,
vill man både vara en personlighet själv och ha Gud att famna som en
annan person.» Till sist frågar jag Karin, om vi inte skulle börja en ädel
tävlan om vem som bäst kan hålla styr på sig själv, hon med teosofi
och jag med kristendom? I slutet av 1911 hade Karin nämligen kommit
hem från England, och som hon bodde så nära, kunde vi lätt råkas.
I början av december 1911 hade jag ett föredrag på Teologiska
föreningen i Uppsala, som skaffade mig ett ganska träget arbete under
höstterminen, nämligen referat av docenten, sedermera professor Knut
B. Westmans avhandling, »Svenska kyrkan från S :t Bernhard till Inno-
centius III». Det blev livlig diskussion och efteråt supé på Gillet med
en stor del av teologiska fakulteten med fruar, bland andra de båda Söder-
blom. Jag hann inte resa hem på kvällen, varför jag blev bjuden till
Einar Billings, där jag blev lagd i hans bibliotek, som var så genompyrt
med tobaksrök, att jag sedan mitt i veckan fick tvätta håret och byta
underkläder. Jag ångrar mig inte att jag hade ohövligheten att säga min
vänlige värd rent ut: »Det passar inte en professor i etik att röka så
omåttligt.» Det var ju allmänt känt att han inte kunde ha en timmes
sammanträde utan att få gå ut och få sig en rök, och säkert bidrog
rökningen både att minska hans arbetskraft och förkorta hans liv.
På Teologiska föreningen råkade jag för första gången dåvarande
docenten Emanuel Linderholm. Efteråt skickade han mig sin biografi
över Sven Rosén, en 1700-talspietist av stort intresse — för övrigt den
första verkligt religionspsykologiska avhandlingen i vårt land. »Den roar
mig mycket, som pietismen alltid gör, när jag inte för länge behöver ha
den på nära håll.» Det såg nästan ut som om Linderholm tyckte att jag
borde göra affär av honom också, och inte bara av hans kollega Westman.
Under 1912 kom jag att syssla med den då redan aktuella psalmboks-
frågan. Hovpredikanten Ähfeldt, vars lite preciösa väsen inte så värst
tilltalade mig, hade bett mig recensera en skrift av honom, där han skarpt
uppträdde mot kravet på en helt omarbetad psalmbok, och i det fallet
gjorde jag honom gärna till viljes, eftersom även jag bara önskade ett
tillägg till den gamla psalmboken. Men då jag visste hur rädd man på
Stockholms Dagblad fortfarande var för teologiska artiklar av mig, gick
jag själv upp och talade med redaktör Tengwall. Han sade inte nej,
men uttryckte i alla fall en förhoppning att artikeln inte skulle föra mig
i klammeri med prästerskapet. Lyckligtvis väckte den intet rabalder, utan
renderade mig i stället både blommor och tacksägelsebrev.
16 — Trotsig och försagd. 241
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
