Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kring religiösa problem till 1920
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KRING RELIGIÖSA PROBLEM TILL 1920
I dag var Beskow mycket kättersk i kapellet och förklarade till och med att det
var möjligt att utan våldsam ånger och omvändelse av egen kraft bli en karak-
tär. Det lät för mig nästan som om han talat om sin egen ungdom.
Långfredag 1913 antecknar jag:
Liturgisk gudstjänst i kapellet utan litania, vilket Beskow naturligtvis är för
ahistorisk att vilja ha. —
För övrigt försummade jag sannerligen icke min teologiska lektyr
under denna tid, även om den ofta var av lättare art, t. ex. Kingsleys
brev, som jag själv skaffade mig, då jag fann att Kungl. Biblioteket hade
dem endast i en tysk upplaga, och C. F. Mayers berömda roman om
Thomas Becket, samt Jakob Knudsens Lutherromaner »Angst» och
»Mod». Några betraktelser av »Klon» framkallade ett par ord om hennes
»renodlat konstiga stil — men hon kan nog inte annorlunda, eftersom
hennes tankegång är så olik andra människors». »Sabatiers Franciscus
blev mig en besvikelse — han predikar inte alls Franciscusidealet — bara
det antika dygdebegreppet».
Ovillkorligen frågar man sig om inte mitt religiösa intresse, som visst
icke var inskränkt bara till det intellektuella, borde ha fått ett naturligt
utlopp i församlingslivet inom min egen socken, Johannes. Det var alls
inte bara min utpräglade individualism som var skuld till att det inte blev
så. Det berodde mest på att kyrkoherden Öhman egentligen stod så utan-
för det aktuella religiösa läget, att han mest verkade gammaldags lant-
präst. När jag — dock först på slutet av 20-talet, då jag mer än tjugu
år tillhört församlingen, blev ombedd att tala på en församlingsafton,
bestod den fåtaliga publiken av några gummor och barn. Och kyrkoher-
dens inledningstal utgjordes av en ängslig förmaning att man skulle
bevara sin barnatro, vilket ju tydligt utvisade att han ansåg mig »farlig».
I verkligheten var det också jag själv som gett upphov till att jag blivit
kallad. Under förberedelserna till Ekumeniska mötet 1925 hade nämligen
en f. d. elev, gift med en av församlingens yngre präster, blivit uppskickad
att be mig inträda i — en kommitté för anskaffande av bostäder åt mötes-
deltagare.
Min enda ersättning för »församling» blev därför, utom de Beskowska
diskussionerna, helt enkelt gymnasiströrelsen. Studentrörelsen var inte att
tänka på, då den så helt fått sin prägel av den maskulint betonade »Kyrko-
tanken». Den kvinnliga gymnasiströrelsen i mellersta Sverige började
däremot alltmer komma under ledning av bland andra mina båda teolo-
giska lärjungar, Ester Lutteman och Maja Cronquist. Efter mötet på
Lundsberg 1910 blev jag ofta anlitad för aftonböner på Stockholmskret-
sens sammanträden, och därigenom kom jag under seklets tonår småning-
om i allt närmare beröring med elever som fortsatte sina studier. Det gällde
247
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
