Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kring religiösa problem till 1920
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LYDIA WAHLSTRÖM
framför allt årgång 1910, där jag hade flera religiöst intresserade, ibland
dem Maja Cronquist och Elin Svanström.
Till min sorg dog Elin Svanström i blindtarmsinflammation den 13 maj
1912. Hon var en utpräglad humanist- och journalistbegåvning, som gav
mig stora förhoppningar, men också gjorde mig orolig för att hon skulle
plottra bort sig på struntsaker. Det var hennes fasa, när jag i kriorna
stundom satte in ett stort rött DN i kanten, för att hon skulle akta sig
för den tarvliga löpsedelsstilen (»Skall flygbaron filma vid nordpolen?»
etc.) Ä andra sidan gengäldade hon mina föga känslosamma omsorger
med en dyrkan som jag aldrig begärt och som ofta plågade mig, i all
synnerhet när hon bröt en förlovning, därför att vederbörande i jäm-
förelse med mig icke höll måttet i kulturellt avseende.
Elin Svanström stod sin mor mycket nära, och dottern hade när hon
sjuknade uttryckt en önskan att vi bägge skulle vara hos henne när hon
dog. Jag var därför oupphörligt uppe på Röda korsets sjukhem, som då
låg nära skolan. När blodförgiftningen stegrades, yrade hon ofta och
därvid framkom makabra minnen från hennes myckna läsning av skön-
litteratur, inte minst Strindbergska hallucinationer. När döden nalkades
var hon stilla och nöjd. Sin dagbok under de senaste åren hade hon testa-
menterat till »sina bägge Lydior», och jag fick sedan tillåtelse av hennes
mor att avtrycka en bit därur i min Uppsalaroman »Sin fars dotter», där
jag låter henne på Kvinnliga studentföreningen släppa lös sin pessimis-
tiska uppfattning av erotiken som avgjort hinder för kvinnors vetenskap-
liga utsikter.
Över Elins begravning kom det att ligga mycken romantik. Det var en
strålande majdag, själva pingstafton, dagen för Strindbergs begravning,
då de nyss färdiga Åhlinstudenterna i sina vita klänningar gick när-
mast efter Elins kista, där också hennes egna studentkamrater samlade sig.
1912 års studenter var en ovanligt liten klass, och det ’egendomliga in-
träffade, att den sedan ytterligare förminskades genom tre dödsfall inom
några år. Med Elin Svanströms mor bibehöll jag alltjämt förbindelse
tills hon dog 1946. Elins »olyckliga» kärlek kom mig på pingstdagsmorgo-
nen att gråta vid tanken på hur mycken sorg jag kanske förorsakat unga
människor utan att ha en aning därom.
Den därpå följande sommaren var jag med om ett gymnasistmöte på
Bjärka-Säby i Östergötland, där jag bland annat talade om Bismarcks
religiösa ungdomsutveckling. Den hade jag kommit i beröring med under
mina studier i 1800-talets historia, som jag aldrig varken på gymnasiet
eller i Uppsala fått någon handledning i och därför måste odla desto fli-
tigare på egen hand. Mitt intresse för Bismarck berodde kanske delvis
på, att jag själv fått sakna moderlig ömhet. (»Se Katolskt och protestan-
tiskt» !) Under mötet hade jag ett stort rum på slottet, där jag kunde
248
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
