Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kring religiösa problem till 1920
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LYDIA WAHLSTRÖM
sämre, skulle kanske någon uttrycka det. Manlig moral, skulle Pappa säga. Men
det är varken som man eller kvinna jag lever, d. v. s. söker efter kunskap, utan
helt enkelt som människa.
Under världskrigets svåra försörj ningsförhållanden led även gymnasist-
rörelsen avbräck, och det dröjde hela sex år innan jag kom med på något
nytt möte, med undantag av studentmötet vid Åtvidaberg sommaren 1915,
där jag råkade vistas ett par dar under förbifarten på en cykeltur i Öster-
götland. Där träffade jag bl. a. dåvarande docenten Erling Eidem från
Lund, som jag inte sett sedan jag besökte hans hem när han var tio
år gammal, och dessutom Ruth Rouse, som jag till och med grälade lite
med om Englands politik. För övrigt var det roligt att se kronprinsparet
stå som två snälla barn och följa med i en avskrift av biskop Eklunds
sång »Sveriges frihet» under studentuppvaktningen. »Hon har magrat
mycket och var så blek.» En smula arbete fick jag också där, nämligen
när jag talte till de kvinnliga studenterna rörande Kvinnornas fredssön-
dag, som man ännu ej förlorat all tanke på, fast drottningens tyska
patriotism lagt hinder i vägen.
Vid samma tid hade man visserligen också ett gymnasistmöte på Söder-
tuna vid Gnesta, men där ville några av ledningen inte ha mig med.
Detta berodde på min elev Ingeborg Wikander, som förklarade att de
unga borde få sköta sig själva, oberoende av äldre personer. Ovillkorligen
måste jag då förvånas över att man inbjöd skolföreståndarinnor, äldre än
jag själv, så det blev tydligt, att det endast var mig man ville skydda
sig mot. Ingeborg Wikander var en begåvad men orolig natur, och hennes
rädsla för mitt inflytande på mötet berodde mest på hennes rädsla för
mitt dominerande inflytande på henne själv.
Vid närmare eftertanke kan jag fatta att det inte bara var avundsjuka
som gjorde henne rädd, när hon såg mig nu mer än någonsin omgiven
av ungdom. Ännu var jag för lite självrannsakande för att förstå, att jag
kommit in i vad fransmän brukar kalla »la maladie de quarante ans», me-
delålderns sjukdom. Kulmen förebådar ju alltid nedgången, och de äldre
skulle inte så ivrigt eftersträva kamratskap med ungdomen, om de inte
dunkelt kände sig behöva en transfusion av friskt blod. Vid förtroenden
av mina gymnasister hade jag alltid varit van, och årgångarna 1910 och
1914 hade jag också haft som krialag, vilket naturligtvis underlättade
bekantskapen. Men ett verkligt förtroligt förhållande mellan lärare och
lärjunge ställer ju oeftergivliga fordringar på yttre och inre »hållning»
hos den äldre d. v. s. absolut osjälviskhet. Man måste vara beredd att
»säga farväl med en väns godnatt» vid minsta tecken att den yngre kän-
ner sig besvärad av något band. I det fallet återstod mig ännu en svår-
lärd läxa, nämligen den av mig själv föranledda brytningen (1917) med
en elev, som jag varmt höll av.
250
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
