Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Historiskt författarskap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HISTORISKT FÖRFATTARSKAP
var inte stora, och så kom det sig, att hon aldrig nådde mer än förberedel-
ser till boken om Amalia.
När Anna Hamilton-Geete i november 1907 kom upp till Stockholm,
råkades vi då och då hemma hos mig eller hos fru Gyldén, där hon
visade mig den lilla plånboken i röd marokäng med de gulnade breven
från Amalia, som blev till så stor sorg för Geijers hustru. Fru Geete
hade då för länge sedan fått min Geijerbok, men inte vågat läsa den
förrän hon redan varit hos sin yngste kvarlevande morbror, som på
genuint brackmaner hatade alla Geijerforskare och brukade kalla dem
»dessa hyenor, som gräver upp de dödas ben och göder sig på dem».
Hatet var för övrigt förklarligt, ty vid sitt första besök gjorde hon den
tragikomiska upptäckten, att morbror Bengt Gustaf länge och väl hade
levat i föreställningen att hans fars förhållande till Amalia inte hade
varit, som han uttryckte sig, »riktigt anständigt» !
Med Geijer-boken fick jag hjälp även av Hilma Borelius, som läste
igenom det korta filosofiska avsnittet, där jag eljest var helt och hållet
beroende av Nyblaeus’ framställning. Till sist tyckte hon sig »med gott
samvete» kunna bestå mig en mycket vänlig recension och i ett brev
talar hon om »de bägge präktiga böckerna», som hon till och med i deras
tryckta skick tyckte mer om än hon väntat sig. Men därför blev hon
också allt ivrigare att jag skulle hålla igen i fråga om politiska föredrag
och artiklar: »Det skadar dig att icke avstå från något av den ständiga
eggelse du vant dig vid», säger hon. »Förr eller senare måste det gå ut
över dig själv, du kommer att upprepa dig, men du måste vara din egen
kritiker.» Hon slutar med att det var av månhet om min »intellektuella
soliditet», som hon håller denna välvisa föreläsning.
Hilma Borelius hade verkligen inte behövt ursäkta sig för denna
»inblandning» som hon kallar det. Hon hade alldeles rätt, ty just
sommaren 1907 började en mycket naturlig trötthet infinna sig efter allt
mitt hejdlösa jäkt under de närmast föregående åren. Inte minst hade
den senaste terminen varit påfrestande med dess inalles 29 föreläsningar
huvudsakligen under en långresa till Norrland.
Min Geijerbok skaffade mig för övrigt så mycken glädje i form av
berömmande recensioner även av mera främmande författare än K. J. och
Hilma, att jag knappast hade tänkt mig, att den skulle kunna bli så
fullständigt glömd som den dock vid det senaste Geijerjubileet efter
fyrtio år visade sig vara. Själv förstår jag mycket väl, att mina vänner
överskattade den, även om de klandrade de onödigt långa citaten. K. J :s
recension var nära nog hyperbolisk i sina lovord i Stockholms Dagblad.
Då trodde jag mera på en så framstående och nykter historiker som
Karl Hallendorff, när han talar om »grundliga studier av Geijers egna
skrifter och brev, som satt författaren i stånd att förstående följa den
255
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
