Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Historiskt författarskap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LYDIA WAHLSTRÖM
psykologiska linje, som genomlöper och sammanbinder även skenbart
motsatta ståndpunkter». Besynnerligt nog tycktes Hilma, som just vid
samma tid höll på med en doktorsavhandling om Geijer, nära nog frukta
att jag skulle kunna beröva henne stoff med min dock helt och hållet
populärt hållna bok. Dess största förtjänst var kanske den oförställda
beundran för Geijer, som jag utan all akademisk högtidlighet gav uttryck
åt. Det var kanske delvis denna beundran som kom K. J. att kalla mig
kongenial med föremålet, varmed hon naturligtvis inte bara menade de
bästa egenskaperna, utan också hans »faruter» och hans klumpighet.
Geijerboken har emellertid också blivit förstlingen av en genre, som
jag sedan under seklets tonår envist höll fast vid i mina historiska arbeten,
och som snart, delvis oförtjänt, förskaffat mig rykte att uteslutande duga
till populärhistoriker. Efter det alltför produktiva året 1907 inträdde dock
nu på grund av rösträttsrörelsen och en därpå följande sjukdom en stiltje
i mitt författarskap. Under de fem åren 1908—13 utgav jag endast två
skrifter, av vilka den ena, »Statsintresset och kvinnans rösträtt», här
omtalat i samband med rösträttsrörelsen, och den andra endast var en
utgåva av en brevsamling från Karl XII :s tid, som jag hittat i Fullerö-
arkivet och införde i Personhistorisk Tidskrift 1910. Nästa litterära livs-
tecken kom i form av en ny historisk brevpublikation, som Sigrid
Leijonhufvud skaffat mig, nämligen »Bengt von Hofstens brev från 1809
års riksdag». Den kom ut i bokform och försedd med en kulturhistorisk
inledning, utarbetad på grundval av några brev från samma person under
hans Stockholmsbesök 1797 såsom revisor i riksbanken. Hofsten-boken
intresserade mig mest därigenom att den gav ett bevis för Hans Järtas
stora betydelse såsom sekreterare i konstitutionsutskottet 1809, nämligen
i ordförandens, Mannerheims yttrande: »Vi var egentligen 30 i utskottet,
ty vi var ju femton, men Hans Järta var också femton.» För övrigt
ger Hofsten just genom sin obetydlighet och brist på kritik ett mycket
starkt intryck av den dåtida svenska överklassens benägenhet att blint
tro på Napoleons framgång. Det var en sannskyldig parallell till vår
hållning mot Hitler under de första åren av senaste världskriget.
Ett arbete med verkligt vetenskaplig karaktär är mina Gustavianska
studier (1914), en samling delvis tidigare publicerade artiklar grundade
på otryckta källor. Av professor Ludvig Stavenow fick den i Historisk
Tidskrift 1914 en längre recension, som betecknade boken som »veten-
skapligt gedigna undersökningar, framlagda i en ovanligt fängslande form».
En förmånligare anmälan än Stavenows hade jag ju aldrig kunnat
önska mig, och hade den stått i en daglig tidning hade den kanske till
och med skaffat mig en andra upplaga. Men sådant kom först mina
romaner till del. Norstedts hade i alla fall under sin nye chef, kammar-
rättsrådet Carleson, ett förunderligt tålamod med mina årliga historie-
256
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
