Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ungdomsliv och skönlitterärt författarskap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LYDIA WAHLSTRÖM
kväll ut till Kyrkviken på Lidingö, där min systerdotter och hennes man,
då medlem av engelska legationen, George Sampson, under kriget hade
sitt hem, för att genom dem få eventuella oriktigheter i fråga om engelska
förhållanden rättade. Och när jag slutligen den 21 september lade mitt
manus på bordet hos Norstedts chef, som själv för tillfället inte var inne,
hade jag tre gånger omarbetat boken, men var ännu inte fullt säker på
vad det var för något jag skrivit — roman eller självbiografi ! Jag fick
för övrigt länge vänta på att få se den i bokhandeln, ty pappersbristen
gjorde att den kom ut först i början av december, då världskriget nätt
och jämnt var avslutat. Sista korrekturet läste jag under en föredragsresa
till Köping med E. H. Thörnberg och G. A. Aldén i början av november
och hade roligt åt deras påtagliga nyfikenhet.
Allmänhetens omdöme föreföll också något undrande. Den enda ogil-
lande kritik jag fick — min Uppsalakamrat Ragnar Sjöbergs i Afton-
bladet — tycktes till och med finna det fräckt av min hjältinna, Eleanor,
att så ung som hon var våga kritisera »en så gedigen natur» som en
medelålders prost med mage och vasatrissa! Verkligt komiskt var det att
höra en annan mera välvilligt stämd Uppsalakamrat, författaren Erik
Brogren, fundera över om min modell nu var lyckligt omgift. När jag
inte kunde upplysa om saken, satte han till sist i fråga, om jag inte vore
skyldig ta hand om honom — alltså gifta mig med mig själv ! Det fanns
också tantkretsar, där man ansåg boken osedlig, därför att man lade in
något annat än jag själv gjort i skildringen av bilturen med Agnes
Jonsson. En Uppsalaprofessorska hade indignerat förklarat om mig:
»Hon vet ju mer än många gifta människor.» I ett anonymt brev från
en hospitalspatient, som var ivrig läsare av Dagens Nyheter, beskylldes
jag för att på redaktör Zweigbergks och ärkebiskop Söderbloms anstiftan
vilja införa katolicismen i Sverige!
Snart anmälde sig översättare till både tyska, franska och engelska,
vilket dock gick om intet. En dansk översättning var till och med redan
färdig, men fick förfalla på grund av översättarinnans död. Boken upp-
levde i rask följd tre upplagor, den andra strax på nyåret 1919, sedan
Norstedts med rätta hunnit förarga sig över att den alltför lilla upp-
lagan blivit slutsåld redan på själva julafton. Sista upplagan, som utkom
1921, är nu längesedan utgången, men det var inte möjligt att få förlaget
att ge ut en ny, när jag satte det i fråga omkring min 60-årsdag.
Av pressen fick boken ett nästan utan undantag gynnsamt mottagande,
även om det kunde märkas att författarna, t. ex. Sverker Ek i Ord och
Bild, kände sig en smula desorienterade inför denna utböling, som så
opåkallat hade trängt sig in i deras skrå. En eller annan anmärkte bristen
på naturskildringar och lyrisk fantasi, men det påpekades också, att själva
268
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
