Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frågan om kvinnliga präster. Anita Nathorst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bundet ordnat ett möte för utländska studenter. Det var en stygg torka !
»Här är nog landsbygd, fast utan badvatten och nästan utan dricksvatten
också — i alla händelser utan mjölk och smör.» Anita skulle där egentligen
studera fransk protestantism, som hon varit i beröring med redan året
förut på en stipendieresa till Paris. På mötet talade vi dock mest med
elsassare och amerikaner.
I mitten av augusti lämnade vi Paris, varvid jag rymde från ett anfall
av melankoli, som sedan blev mitt starkaste minne från denna glädjens
stad, dit annat folk brukar längta tillbaka. Torkan var naturligtvis det
värsta — fransmännen sade att de inte haft en sådan på tio år — men
kanske var det också delvis efterkrigstidens följder, som plågade mig, t. ex.
den solkiga klädseln: herrarnas opressade byxor och de fläckiga svarta
klotfodral, som skolflickorna var lindade i.
Bara jag kom utanför Paris blev jag normal igen och mådde gott av en
vistelse på 14 dar i en protestantisk trakt i Auvergnes högland, Chambon
de Tence. Det var som att möta Sollefteånaturen men med akacior, per-
sikor och äkta kastanjer. Skada bara, att franska damer skulle vara så
mycket mindre än de nordiska, att vi inte kunde hyra cyklar där, utan
fick nöja oss med vandringar.
I denna vår Herres hage fanns också underliga djur. Så mötte vi t. ex.
en ung protestantisk teolog, som genast uttryckte sin glädje att få träffa
svenska damer, därför att han i Fredrika Bremers romaner lärt känna så
förträffliga karaktärer! Och han hade dock läst André Gide! Det pryda
pedanteriet och puritanismen, som den franska protestantismen lagt sig
till med som en naturlig protest mot sin fritänkande omgivning, hade jag
förut haft en aning om, men fick min uppfattning rikligt bekräftad. Jag
ska aldrig glömma en offentlig fest med sällskapsteater, där ungdomen
spelte ett skådespel av den gamle högst anständige André Theuriet, som
mycket applåderades. Det var historien om en ung flicka, som av lydnad
för sina föräldrar försakade sin kärlek för att på befallning gifta sig med
en gammal bonde, som hon avskydde.
Egentligen kände jag det som en befrielse att komma från Frankrike
till Italien. Redan vid första italienska järnvägsstationen njöt jag av att
se barn klädda som de skall vara i ljusa brokiga färger och snart gjorde
jag mig ett slags ordspråk om skillnaden mellan de bägge folken : »I Frank-
rike är barnen fullvuxna, i Italien är de fullvuxna barn.» Därför kunde
jag också hjärtligt hålla med en fransman, som måtte ha sett hur otålig
jag var på Piazza Colonna medan folkmassan klängde sig fast på bakre
plattformen av spårvagnarna, och då viskade till mig: »Il faut avoir pa-
tience avec les italiens.» Redan första dagen jag var i Rom drog jag ensam
i väg till Skandinaviska föreningens hus vid Campo Marcio, fast jag inte
kunde mer av språket än jag sett på tåget av tidningarna. Resten klarade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
