Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frågan om kvinnliga präster. Anita Nathorst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRAGAN OM KVINNLIGA PRÄSTER. ANITA NATHORST
jag snart genom predikningar och foredrag. Med italienare kom jag dock
knappast i beröring under min 472 månaders vistelse i Italien utom val-
denserprästen i Rom, Alessandro Simeoni, som en gang hade varit munk
och gjorde ett starkt, helgjutet intryck. Därom har jag berättat i skissen
om valdenserna i min bok »Bland nutida jesuiter och hugenotter». Och
så en ung hurtig romarinna med amerikansk mor, sekreterare i K.F.U.K.,
Mary Rossi.
Däremot hade vi bägge glädje av en del trevliga svenskar, bland vilka den
inte minst trevliga var »duchessa di Cajanello-Carlson», som hon hette
på sitt visitkort — hon som var dotter till kaptenen på Örn, en båt som
i många år gick mellan hamnarna vid Vättern. Som Harold Bildt sade,
»aldrig har väl en så enkel och rättfram nämndemansmor burit en så
hög titel». Hela hennes väsen strålade av hälsa och humor, och hon var
dråplig, när hon berättade om hur hon som guvernant och slutligen styv-
mor för Ann Charlotte Lefflers son med hertig di Cajanello hade kom-
mit att bli härskarinna på ett napolitanskt adelsgods, där hon sökte upp-
fostra italienska bondgummor till lite hygien. Och nu var hon för till-
fället i Rom, där hennes man, som eljest var professor i matematik vid
universitetet i Neapel, vistades vid riksdagen. Han frapperade genom sitt
för den syditalienska adeln mycket vanliga arabiskt-judiska utseende, men
talte flytande svenska och befanns skämtsam och gemytlig och tydligen
mycket belåten med sin fru. Under våra sista dagar i Rom följde »her-
tiginnan Carlsson» oss vid våra utflykter i Roms omgivningar och det var
med verklig saknad vi skildes från henne.
Andra svenskar, som vi trivdes med var arkivrådet Bååth, som låg vid
det vatikanska biblioteket för att utforska källor till Sveriges medeltids-
historia. Bååth hade därvid till medhjälpare fil. kand. Sophie Carlander,
den mest humoristiska och originella elev jag någonsin haft. Slutligen
hamnade vi för 14 dar i birgittinklostret, Via delle Isole. Men om den
vistelsen har jag berättat i den nyss nämnda boken »Bland nutida jesui-
ter och hugenotter».
Det var med stor saknad jag lämnade Rom, i god tid före jul, då man-
darinerna glödde i Vatikanens trädgårdar. — På hemvägen gjorde vi ett
kort besök hos Ellen Ammann i München, där jag på gatorna tyckte
mig se de romerska sarkofagreliefernas klumpiga germaner livs levande
framför mig. Var Alperna verkligen gränsen mellan skönhet och fulhet?
Jag blev ytterligare påmint om den saken, när jag på kvällen i Trelle-
borg knappast hörde annat omkring mig än svordomar — var det så svens-
karna kände glädjen att vara hemma?
Karin Wahlberg var nu i Amerika, och i hennes rum hade min syster-
son, kaptenen vid flottan Sören Hedin för tillfället flyttat in, vilket inte
var mig emot: utom att han var trevlig, fann jag det liksom lite »friskare»
275
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
