Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Litterära vänner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LYDIA WAHLSTRÖM
dom inte gärna kunde betrakta medvetslösheten som ett gott. Då proteste-
rade Karin Boye: hon visste vad längtan därefter ville säga. Hon var
också den enda jag råkat, som haft min egen erfarenhet av den plötsliga
och skrämmande upptäckten av att vara en individ. Vid ett privat samtal
berättade hon för mig hur hon som barn också undrat över hur de avlid-
nas andar kunde få rum i världsrymden, så många som de var ! Över
religiösa frågor grubblade hon alltid, om än i mindre barnsliga tanke-
gångar, och kontakten med kristendomen, synbar i skildringen från hen-
nes seminarietid, »Kris», kunde hon aldrig släppa. Det sista kristliga gym-
nasistmöte där hon deltog var så sent som 1927. Många var också de
allvarliga samtal som Karin Boye och jag hade uppe i min våning, ty
då och då, även inpå 30-talet, tycktes hon ha behov av att råka mig.
Det första starka minnet jag har av henne är från hennes student-
examen, då omsorgen om en kamrat, som nyss genomgått en svår sjuk-
dom, tog sig rörande uttryck. Karin var grek och hade fått examen första
dagen, men Agnes som var realist kom dagen därpå. Karin var i alla fall
påpassligt uppe i ottan den andra dagen och stod orörlig med slutna ögon
lutad mot dörren till det rum, där Agnes’ grupp hade matematik — för
att hjälpa henne genom sin egen närhet och sin tankekoncentration. Det
gick bra för Agnes, och skolan gav sin sanktion åt vänskapen genom att
för andra gången bjuda Karin på sin splendida examenslunch.
1925 hade jag ett tillfälle att hjälpa Karin Boye, som hon tycks ha
tagit emot med tacksamhet. Det var när hon låg kvar i Uppsala in på
sommaren, under förevändning av studier, men egentligen på grund av en
olycklig förälskelse, som också satt märke i hennes första diktsamling.
Karin begärde inget annat än att om kvällarna få gå och titta upp mot
ett visst fönster. Vanligen drack hon te hos mig dessa kvällar, och för att
det inte skulle bli nattsudd, måste jag följa henne till hennes lya. Särskilt
minns jag en afton när det regnade och hon kröp in under min kappa —
en symbolisk attityd för en hjälpsökande. När jag själv skulle lämna Upp-
sala fick jag rent av nödga henne att resa hem, och hon följde villigt som
en liten hund och skrev sedan ett tacksamt brev till mig, där hon inneslöt
en enkel versbit. På min sextioårsdag, 1929, kom hon upp till Gagnef
och hyllade mig med följande vackra dikt:
Du ledde oss i tiderna,
och det var allvar helt och visst.
Du hade själv i striderna
gått fram för oss och segrat sist.
För dig var världen än problem
och full av handling,
och därför var du ung som vi.
286
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
