Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Litterära vänner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERÄRA VÄNNER
Vi kom till dig och frågade,
vi hoppades på råd och svar
i mycket ont, som plågade,
och mycken sorg, som ungdom har.
För dig var livet än en kamp
och fullt av plågor,
ooh därför var du en av oss.
Jag vet, du såg och hoppades,
likt den som evig framtid har,
på släktena som knoppades
och växte till i ditt förvar.
Med blickar, där en bön var gömd,
vår själ du sökte
och därför blev du makt bland oss.
Du sår. Vem vet vad som slår rot?
Du väntar ingen skördefest,
ty namnlöst ges och tas emot
vad vi bevarar sen som bäst.
Men alla har vi något kvar
av dina gåvor,
och därför vill vi tacka dig.
Vid den tiden gifte hon sig med den unge kommunisten Leif Björck —
ett äktenskap som dock snart upplöstes, inte på grund av osämja, utan
därför att Karin aldrig lärde sig att helt gå upp i något slags politik, vare
sig kommunistisk eller någon annan. Men lojalt följde hon med så långt
det gick, skrev i Spektrum och Clarté, och kastade sig med hull och hår in i
den psykoanalytiskt radikala atmosfär, där det sexuella just då spelte en
oproportionerligt stor roll. Inte ens jag kunde alldeles slippa ifrån dessa
överhettade kretsar, därför att Anita obetingat hörde dit och därvid natur-
ligtvis genomgick en total förvandling från religion till fritänkeri. Karin
Boye och Anita hade länge varit nära vänner, och det slags »vilda analys»,
man i dessa kretsar använde, gav inget verkligt stöd i deras säkerligen
fullt ärliga kamp för självuppfostran. När jag en gång sade Karin Boye
detta rent ut, blev hon stött och kom inte tillbaka till mig. Sista gången
vi råkades, vid en middag för danska gäster, ordnad av Föreningen Nor-
den 1940, såg hon dock mycket vänlig ut, när vi i förbigående växlade
några ord.
Sin själs sanningslidelse och sin absoluta ärlighet avstod hon aldrig
ifrån, och det är den man också starkast minns av henne. Hade jag sett
djupare än jag vid den tiden gjorde, hade jag kanske kunnat vara henne
till större hjälp.
Det finns många sorters slöseri här i livet, men intet är väl så ödes-
digert som slöseriet med vänner. Det är alltför lätt för sangviniska
287
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
