Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Olika hembygder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skulle kunna bli goda vänner, om vi råkades oftare, låg och grodde, och
så bjöd hon mig till sitt lantställe på sommaren. Det var en liten
hemtrevlig villa, Lillgården, nära Krokeks station på Kolmården vid stora
landsvägen mellan Norrköping och Nyköping, som här går utmed
Bråviken. Här i en talldunge hade Elsa ordnat stenpartier och satt ut
bleckbunkar för sparvarna att dricka ur. Men hon höll sig också med
ekorrar, som undfägnades med nötter ur en påse och saft på tefat under
kökstrappan. Här tillbragte jag sedan ett par veckor nästan varje sommar,
innan jag som vanligt skulle resa till Ombergstrakten.
Så gott jag kunde delade jag Elsas intressen: hon var nog snäll att
anse att jag hade öra för musik, och mer än en kväll vandrade vi på
landsvägen och visslade duetter, varunder hon utfyllde min felande
kännedom om de stycken av klassisk musik, som så gott som alltid sedan
barndomen låg för mig. Här fick hon också plåstra om mig, då jag 1936
i ett anfall av pojkaktigt övermod störtat mig med cykeln utför en stenig
backe som slutade i landsvägen, tills jag av en lycklig slump hamnade
på gräsmattan och genast kunde resa mig upp utan annat än ett litet
sår på armbågen, som sedan måste behandlas med insprutning mot
stelkramp på det närbelägna sanatoriet. Aldrig hade jag väl varit närmare
döden än då — jag hade ju när som helst kunnat bli överkörd av en buss
på den mycket trafikerade vägen till Norrköping. »Jag trodde att jag
hade besök av en 67-årig pensionerad rektor», utbrast min värdinna, »och
så var det bara en slarvig pojkvalp!» Faktum var emellertid att jag alltid
saknat Lillgården, när Alkmans efter några år sålt den och tillbragte
sina ferier på mera tillfälliga vistelseorter.
Men det var inte bara Östergötland utan också Dalarna, som fick
tjänstgöra som hembygd. Elsa Alkman njuter alltid av att berätta hur hon en
gång hört mig, nyss anländ från Gagnef till Norrköping, utbrista i den
med östgötar fullpackade bussen till Kolmården: »Vad dalkarlarna ändå
är för ett vackert släkte!» Ja, det kan ju inte nekas att jag för Dalarna
har en hembygdskänsla, som jag aldrig kunnat få för Östergötland, fast
det var Annas hemland. Dalarna var ju min fars hembygd, och för varje
gång jag kommer dit kan jag instämma i en dalkarls välkomnande ord
till mig: »Ja, se här är ju det riktiga Sverige!» Så länge min syster levde,
till 1941, var det självklart att jag skulle vara hos henne på nyåret och om
sommaren, ofta även vid påsken. Sedan hennes båda »bolagister» var borta
blev också förhållandet oss emellan mera otvunget, och den vänlighet
varmed hon mottog mina vänner för längre eller kortare tider, gjorde mig
gott. Hennes loftsflygel, byggd efter Ornässtugans mönster, kom sålunda
att sommaren 35 vid ett gymnasistmöte i Gagnef även få inhysa mitt
»Lillebarn», Lisa Malmeström, som kommit cyklande hela den långa vägen
från Norra Råda prästgård i Värmland och nu som värmländsk prästfru
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
