Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Olika hembygder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utvecklat sig just i den riktning som jag väntat mig. Hade jag anat att
det skulle bli sista gång vi råkades, hade jag väl ägnat henne mera tid
än jag då gjorde, trots mötet och de föredrag jag höll om »en kristen
människas frihet». Nu har hennes barn fortsatt vänskapen. — Från det
mötet erinrar jag mig för övrigt ett kort besök av biskop Einar Billing,
som då redan verkade mycket tyngd av ålderdomen. Vid en diskussion om
tidsläget ute i dalsänkan vid prästgården, »upptäckte» jag första gången
min elev av årgång 1933, Eva Gun Junker. Det gällde frågan om varför
nazismen hade börjat sprida sig även bland svensk ungdom — efter 33
hade ju läroverkspojkarna inte sällan börjat gå med hakkors på
rockuppslaget — och när jag då tämligen omilt avfärdade detta som en
barnsjukdom, där man njöt av att leka med våldstanken, pekade hon,
tjugoåringen, med full rätt på ungdomens längtan efter trygghet i en rotlös tid.
Efter detta hade en ny prästfamilj kommit till Gaginef, men den var
inte ny för mig, då nämligen Gösta och Astrid Wigardt som prästfolk i
Ramnäs flerfaldiga gånger under mina turnéer i Västmanland 1937—38
vänligt mottagit mig på kortare besök. I Gagnef blev de också till stor
hjälp och glädje för min syster under hennes sista år: hon levde
formligen upp, sedan Gösta Wigardt upptäckt hennes alltjämt levande
talarförmåga och börjat använda den under sina predikoturer i byarna, så
att jag slutligen döpte henne till hans »ständiga adjunkt». Wigardts stora
praktiska duglighet och hans förtroendegivande väsen blev för Clara ett
gott stöd under hennes sista år, medan de kompletterades av hans hustrus
friska humor och litterära intressen. Innan de kom till Gagnef hade det
ryktats att Astrid hade ett lyte, som så när hade stått i vägen för
mannens befordran; hon var nämligen fil. mag., och ett så underligt djur
kunde väl knappt duga till prästfru på landet. Så mycket större blev då
överraskningen, när hon visade sig kunna grunda husmodersföreningar
och vävkurser och på samma gång dugde att sköta en stor gästfri
prästgård helt ensam, om så krävdes och desslikes skriva romaner. Att hon
dessutom var frikostig på gratislektioner i matematik och fysik åt
Gagnefsbarn, som behövde läsas upp till Borlänge eller Falun, var ju inte heller
att förakta. Jag som var van vid att se min mor gruva sig för oväntade
hushållsbestyr hade aldrig kunnat tänka mig en så strålande förmåga som
Astrid Wigardts att ta dagen som den kom. När mitt hjärta tagit skada
genom en bronkit, ådragen under en strapatsrik Gotlandsturné 1940, och
Clara inte hade tillräcklig hjälp i hushållet, blev jag också vänligt
upptagen i prästgården under min konvalescens, och sedan har Wigardts hem,
där också de trevliga barnen utgjorde ett stort plus, ofta varit mig en
tillflykt.
En annan prästgård, fast inom den västmanländska delen av stiftet, var
familjen Alms i Västervåla, som jag genom Wigardts kommit i beröring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
