Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skådeplatsen. Ehuru allt för svag att kunna uträtta något af vigt, ville han
dock for bundsförvandternes skull ej blifva alldeles overksam, och af denna
orsak samt väl äfven for att erhålla lättare tillförsel inbröt han i juli, 7 000
man stark, i preussiska Pommern. Högqvarteret uppslogs i Boldekow, och den
återstående delen af sommarn förflöt under ständiga skärmytslingar med den
preussiske generalen Belling, hvars hela styrka i böljan blott uppgick till
2000 till 3000 man.
I september sände Ehrensvärd grefve F. V. von Hessenstein med ett
par regementen till Usedom och Wollin för att understödja ryssame som
belägrade Kolberg, men Hessenstein blef snart återkallad, och i midten af
oktober hade hela den svenska hären återvändt bakom Peene. Då Belling
i december började oroa de svenska posteringarna längs gränsen, beslöt
emellertid Ehrensvärd att hämnas och sände i denna afsigt sina lätta trupper, som
anfördes af major Jakob Magnus von Sprengtporten, in i Mecklenburg, der
preussarne som bäst voro syselsatta med att indrifva krigsfornödenheter.
Sprengtporten intog den 23 december med storm deras förnämsta upplagsort
Malchin, men blef här sjelf instängd af en öfverlägsen fiendtlig styrka.
Ehrensvärd bröt emellertid skyndsamt upp till hans undsättning, och sedan
förtruppen under de Carnal vid Neu-Kalden den 2 januari 1762 tillkämpat sig
en vacker seger, som kostade Belling 350 man, kunde han utan hinder
framtränga till Malchiu.
Med detta vapenskifte upphörde svenskarne att verksamt deltaga i kriget.
Oaktadt den vunna framgången återvände nämligen Ehrensvärd redan den
5 januari till svenska Pommern och afslöt här den 7 april 1762 ett
stille-stånd som varade till fredslutet.
Vill man opartiskt bedöma de nu skildrade fälttågen, torde man
knappast kunna säga, att den svenska vapenäran genom dem blifvit fläckad. Om
också de anförande generalerne ej framstodo såsom några härförarsnillen,
synas de dock ej böra klandras derför, att de ej envisades att med en
handfull folk qvarstanna djupt inne i fiendens land, der en seger knappast
skulle gifvit dem bättre utsigter, men ett nederlag med säkerhet skulle
medfört förlusten af hela den svenska armeen samt i och med det samma äfven
af Sveriges besittningar i Tyskland. Liksom det finska kriget 1742 erbjuder
det pommerska skådespelet af ständiga återtåg för en ej synnerligt stark
fiende, men härvid bör dock märkas, att genom Levenhaupts återtåg 1742
prisgafs en del af riket utan försök till motstånd åt fienden, hvaremot
återtågen till svenska Pommern just afsågo att betrygga Sveriges egna
besittningar. Skulden för att så litet uträttades under detta krig torde derför
egentligen böra tillskrifvas den svenska regeringen, som inlät sig i striden
utan att ega medel till dess värdiga förande. Såsom vi af det föregående
sett, var rådets mening med truppernas sändande till Tyskland blott, att de
samma skulle deltaga i plundringen af en redan besegrad fiende, men då
denne fiende ej lät sig besegras, kom den svenska armeen, svag och illa
utrustad som den var, allt från början i en skef ställning. Hvad de svenska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
