Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
(vid pass 2 285 714 riksdaler hamburgskt banko) såsom lösen för det ännu
obetalade penningunderstödet, hvars hela belopp dock uppgick till mer än 14
millioner. De egentliga mössorna inom regeringen, Horn och Bonde, yrkade,
att de snart sammanträdande ständerna borde höras angående detta anbud,
genom hvars antagande det svenskt-fr&nska förbundet skulle utsträckas till
1772 i stället för till 1768, såsom ursprungligen var aftaladt, och med dem
förenade sig Lövenhjelm, Lagerberg, Törnflykt och Friesendorff samt äfven
konungen; regeringens öfriga medlemmar ansågo deremot, att anbudet genast borde
antagas, och de genomdrefvo äfven sin vilja, ehuru blott med en rösts öfvervigt.
Att konungen i dentfa fråga, på hvars utgång möjligheten att
upprätthålla förbindelsen med Frankrike syntes bero, hade öfvergifvit hattarne
uppväckte hos dessa en häftig förbittring och förmådde dem att bryta sin
förbindelse med hofvet. I förlitande på denna hade de emellertid hittills
försummat de vanliga riksdagsförberedelserna, och dessa måste nu med så mycket
större ifver sättas i gång. Breteuil kom dem härvid till hjelp genom att
försträcka de medel, som skulle användas för att inverka på valen eller inköpa
riddarhusfullmakter, och å andra sidan försågo Rysslands och Englands
sändebud för samma ändamål mössorna med penningar. Med dem skulle nu också
hofvet samverka, men drottningen sökte snart i hemlighet återknyta
förbindelsen med hattame, och detta hennes dubbla spel blef ej obekant för
hennes nya bundsförvandter.
Emellertid var det dock hvarken hemliga anläggningar eller utländskt
guld, som denna gång bestämde valens utgång. Efter år af betryck hade
omsider mössornas tid kommit. Det ekonomiska obestånd, hvari hattames
hushållning bragt både staten och de enskilde, hade inom alla samhällsklasser
framkallat en harm, som ej genom några konstlade medel behöfde underblåsas
och ännu mindre genom några sådana kunde förqväfvas, och när ständerna
den 16 januari 1765 samlades, visade det sig snart, att mössorna hade
öfver-vigten inom alla stånd. På riddarhuset egde väl hattame ännu betydliga
krafter till sitt förfogande, men många af partiets medlemmar hade dock
öfvergifvit det sjunkande skeppet, och de trogne saknade den tillförsigt, som
mer än något annat är ett vilkor för räddning. Med friska krafter och ökadt
mod beredde sig deremot riddarhusets mössor, anförda af män sådana som
Rudbeck, F. U. von Essen, F. Gyllensvan, F. Ribbing, K. Funck, A. R. Du
Rietz, J. Dtiben, brödeme E. K. och G. Reuterholm, att återupptaga den vid
förra riksdagen uppskjutna striden, och vid landtmarskalksvalet stannade segern
hos dem, i det Rudbeck erhöll 532 röster, men Fersen blott 415. Mest
betecknande för ställningen var dock, att valen till borgarståndet, hvilket allt
sedan 1738 varit hattames säkraste fäste, denna gång i allmänhet utfallit till
mössornas fördel. Så hade i Stockholm ingen enda hatt blifvit vald, och
pjelfve Kierman hade endast erhållit några få röster. Ståndets talman blef
också en för hattarne synnerligt förhatlig man, nämligen borgmästaren
K. F. Sebaldt i Stockholm, hvilken redan vid 1746—1747 års riksdag
såsom bondeståndets sekreterare gjort dem åtskillig förtret. Bönderaes
stämning vilade sig deraf, att Olof Håkansson, hvilken vid alla riksdagar från
\
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
