Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TRONS SEGRAR.
, 275
sen och vid Emangweni, eftersom satan
syntes vilja hindra mig från att resa.
Efter åtskilliga äventyr på resan
närmade vi oss (på 3:dje dagen av vår resa med
tåget) Barberton, då Fridolv fick ett
telegram från Monson, att han var vid
Komati-poort med fyra bärare och väntade på
honom; därför skulle han ej vika av till
Barberton utan fortsätta direkt fram till
Komatipoort. Men då vi skulle ompollettera
hans resgods, befanns det redan hava gått
i förväg till Barberton. En av hans första
läxor i Zulu1 blev sålunda den, att man
kan få vänta dagar och veckor, där det)
med bättre ordning, kunde gå att komma
fram på lika många timmar.
Vid framkomsten till Barberton
välkomnades jag av br. Wikström på stationen. Det
var nu 3 % år sedan jag sist, då i sällskap
med br. Linde, besökte Barberton. Nu
hade br. W. flyttat sin bostad längre ned mot de
svartas avdelning och — mestadels med
egna händer — uppbyggt ett litet men väl
inrättat boningshus etc., och där mötte oss
»hemmets stjärna» med två mindre sådana.
— Allt möjligt gjordes för mitt
välbefinnande både i fråga om mat, vila samt
därjämte med bön, sång och musik. Vi hade två
lektioner och ett möte dagligen i
samlingslokalen, som är belägen ett stycke längre ned
i de svartas stadsavdelnjng. Br. Wikström
flyttade ned på den låga boningsplatsen i
yttersta kanten av staden, i hopp om att
få bygga samlingslokalen i gränsen — men
nej! Rum för krogar, dans- och,
nöjeslokaler fanns, men att öppna lokal för de
svartas undervisning var ej tillåtet.
Alen konungars konung hedrade oss med
sin förnimbara närvaro, och det är bättre
att vara »utom lägret» med Jesus än
inom lägret utan honom. Den helige Andes
ljus sken klart över skriften, och
»eftersom de förmådde höra», utdelades ordet
om syndafördärvets djup men också om
huru »mycket mer» frälsningens tråd
överflödat i Kristus Jesus. Huvudtankarna av
Romarebrevet framhöllos, och br. Wikström
läste om offren såsom en förebild till vårt
fulla överlåtande åt Gud.
På söndagen hade vi fullt hus, då de
troende från utstationerna hade kommit in.
Det var en rörande syn att skåda, då man
betänker, att verksamheten är bara omkring
4 år gammal. En av de unga männen var
från Emangweni. Syskonen Monsons
hoppades, att två skulle ha kommit, men den
ene ansåg sig förhindrad. — Men
Many-ongo, som kotn, ehuru ensam, fick rik
belöning för sin uppoffring, såsom han
sade, då han vittnade sista kvällen vid
kursen: »Förut har jag gått ut bara med
hackan, men nu har jag fått säd också
att utså». — Jag tänkte: »Huru sant är
icke detta ord beträffande många
predikanter. De kunna väl röra och; hacka, men
ha i verkligheten icke något livets ord att
utså.»
Så närmade sig dagen, då jag skulle resa
ned mot Komatipoort och därifrån de 30
eng. milen till Emangweni. Jag kände mig
litet orolig, lemedan jag ej var frisk de
sista dagarna. Dessa svaghetsanfall ha
ofta återkommit under det sista året; och nu
hörde jag, att broder Monson ej lyckats
få något fortskaffningsmedel av något slag,
utan jag hade att bereda mig på
fotvandring en vägsträcka av omkring 5 sv. mil.
Men som jag trodde det vara Guds vilja,
att jag skulle besöka Emangweni
missionsstation, så besteg jag tåget på morgonen)
och vi anlände till Komatipoort vid l-tiden.
Men o, så varmt och tryckande! Huvudet
värkte, och solen brände. Det var den 30.
juni — Afrikas midvinter!
De halvbrända träden och törnebuskar i:
nästan oräkneliga mängder och
variationer-påminna om att den uttalade förbannelsen
om »törne och tistel» drabbat både landet
ochi folket. Jag frågade min vägvisare och
bördebärare Manyongo, vad de kallade det
landet, där Emangweni missionsstation
ligger, och till min förvåning hörde jag, att
det heter Gasa. Det påminde mig om
Fi-lippus, som fjck befallning att gå på en
öde väg ned mot Gasa.
Vid solnedgången kommo vi till en
far-mare, som uppsatt några gräshyddor, vari
han tidtals vistas, och särskilt nu under
jakttiden voro flera vita där för ombytes
skull. Trots det att de voro så många,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
