Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TRONS SEGRAR.
, 385
De yngres avdelning.
PLATS.
»När du bara blir större, yppar sig nog
plats för dig också, Torsten», tröstade mor.
Men Torsten tyckte, att det drog alltför
länge ut med att bli stor. Fast nog hade
han tid på sig, ty han fyllde nio år
häromdagen.
Långsamt gick det i alla fall att växa
lång. Hur han än räckte och sträckte
på sig, förblev han ändå lika liten, tyckte
han.
Han visste så väl, att han dugde till
något, om bara någon ville använda
honom.
Stark var han som en liten björn,
musklerna voro nästan stenhårda, om man tog
på dem. Och mor själv sade ju, att han
hade gott minne — mycket bättre än
Sverre, som fick plats för tre månader se’n i en
delikatessaffär för en och femtio i veckan
och maten.
Och så väl som det kunde behövas att
förtjäna litet, så man kunde få ett
klädesplagg på kroppen. För att de voro
inte snygga hans söndagskläder.
Sverre gick där och yvdes han och tog
mått både på sportdräkt och skot.
Ja, ja. Han skulle nog studera
»Annonsbladet» ut och in, när han finge
låna det av madam Andersson på
vindsrummet där uppe, såsom hon lovat
honom. –-
Det var bitande kallt och bara nätt och
jämt så mycket gryning, att dagsljuset
började synas, då en liten pojke stod och
trampade längst fram i kön — tätt klämd
intill dörren, där. det var annonserat om
»plats för en springpojke».
Så väl det var, att mor lagt duktiga
sulor i stövlarna i går kväll,. tänkte
Torsten. För här var det sannerligen golvkallt
ute i trappan. Och en lycka var det också,
att hon hunnit med att stoppa tummen på
högra vanten, som han nu gned en liten
röd trubbnäsa med.
Äntligen! Nyckeln vreds om i låset in-
nanför. Och Torsten kom nästan
huvudstupa in i en fin, varm butik, där en
vacker, vänlig fröken tog emot honom.
»Kära, vad är du för en väldig karl, som
nästan lyfter dörren av hakarna för mig?»
Hon log och visade en rad glänsande vita
tänder.
Torsten tyckte, att hon inte alis såg ond
ut, och därför log han med. Under tiden
njöt han av värmen — alldeles som
hemma — knöt upp banden till
öronlapparna, fick av mössan och hälsade. Sä
blev han med ens allvarlig som en man
och såg på fröken med sina stora,
bruna ögon och frågade:
»Är det här som det finns plats för en
gosse?» Så hade madam Andersson lärt
honom säga.
»Ja, visst är det så», sade fröken och
log igen. »Frågar du för egen räkning?»
Och hon såg på den lille
pojken i de ordentligt lappade kläderna.
»Ja, för Sverre han har plats förut han».
»Jaså, då är väl du närmast i tur
kanske?»
»Ja visst.»
»Det är bra. Och storleken är det ju
inte heller något att säga om», log hon.
»Men det gäller, om du är kvick i
vändningarna, om du kan läsa adresser
utanpå paketen och först och främst om du
har gott minne.»
Torsten spratt till.
»Åh, kila det kan jag då! Och mor
säger, att jag har bästa minnet av oss
barn — nästan bättre än Sverre, som är
i delikatessaffären.»
»Jag märker, att du är just den käril
jag behöver», sade fröken. »Och då är
det väl inte värt, att de andra stackarna
stå och frysa där ute.»
Hon öppnade dörren litet och sade att
platsen var upptagen.
Torsten förstod inte riktigt meningen,
men det förekom honom, som om det
vore han, som skulle ha den.
»Vi få väl talas vid litet vi två diå»,
sade hon.
Då fick hon skynda sig, menade
Torsten, för han skulle gå till skolan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
