Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 2. 15 Januari 1936 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.13 TRONS
SEGRAR
att låta tungan gå, och gladlynt som hon
är, låter hon sig ej nedtystas av svära
omständigheter. Gärna talar hon om flydda
tider. De äro nog för henne, liksom för de
flesta andra åldringar, »de goda tiderna».
De enda åtminstone, som av dem fått
»guldram» omkring sig. De tiderna likna
tavlor, som i dag ta sig bra ut mot
vilken bakgrund de än ställas i nuvarande tid.
•Jr.
»Först var där vid ’gamla Bethel’ vid
Amatikulu två ’amakosazana’ (fröknar). Den
ena var rund i ansiktet, fet och kraftig.
Henne kallade vi Mornoyi, och ibland
Kisa-kisa, men det senare namnet har en annan
mening.» (Personen i fråga var Amy
Broberg-Nilsson.) »Den andra var liten och
mager som du» (Nonkosa pekar på mig).
»Hennes namn var svårt att uttala, så det
har jag glömt, men vi kallade henne
Uma-luhlau. Det namnet fick hon, emedan hon
var enastående i att överbevisa hedningar
och andra om deras skuld och Guds
frälsning. Åh, hon var nitisk!» — säger Nonkosa.
»Var det Jenny Häggberg hon hette?»
»Ja», sa’ Nonkosa. »De gingo ibland oss
svarta. Ibland kom den lilla ensam, men
det var väl kanske sedan den andra var
gift. Jag har glömt en del. Men då var
jag ung och stark och en riktig Inkosikazi
(fru). Nu är jag ingenting. Kisakisa och
Umaluhlau bodde en tid i hyddor på en
annan plats, Dokodweni. De studerade
språket och gjorde husbesök. Det var på den
tiden då folket ville höra Guds ord och
ville tro och satte värde på husbesök. Det
var inte som nu; nu mena de sig veta
allt, de »ha hört allt» och vilja ej tro på
Gud. Och vid husbesöken gömma sig de
flesta för att slippa vara med på ett
stugu-möte. Kyrkan, som förr ofta var full, står
ofta mest tom; få äro de som besöka
gudstjänsterna.»
Men berätterskan rycker både sig och
oss ur nuets karga verklighet. — »Vad
vi sjöng och bad på den tiden! Då var det
jubel i de rättfärdigas hyddor! Men —
det var förr!»
Det var ett gammalt hjärtas »f ö r r».
Man skulle ju ha kunnat påminna om hur
trevligt vi hade en afton för ej så länge
sedan i en hydda, då en ung man ledde
mötet och ett par tre andra ungdomar
vittnade om frälsning och vi alla gemensamt
sjöngo Guds lov. — Men att nämna detta
hade kanske varit som att rispa hennes fina
målning av fornstora dar. — Och i varje
fall har ej det »unga» samma gloria över
sig som det »gamla» — och dessutom är
det så skört och vekt, att det kanske vid
ett vidrörande (om ock blott med tungan)
kan gå sönder. »Låt det stadga sig först!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
