Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 8. 15 April 1937 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TRONS SEGRAR
• 153
UiaJpdmeiB
^{vdelhing
ICejsar Napoleons sista
stunder.
Hans största seger.
»Jag förlorade kejsarkronan, jag
vinner livets krona.»
Ur några dagboksanteckningar av
Napoleons trofaste kammartjänare
Marchand, vilken följde honom i
landsflykt till S:t Helena, där den
besegrade och avsatte store franske
kejsaren tillbragte de sista sex åren av
sin livstid, anföres följande, som
visar, att den slagne kort före sin död
vann den största seger en människa
kan vinna — segern över sig själv.
Särskilt betecknande är följande
samtal, som kejsaren hade med
kammarherren några dagar innan han dog.
Kejsaren: »Nu står jag på gränsen
av det mörka riket, Marchand. Du vet,
att jag ofta har sett döden i ögonen,
men endast i förbigående. Denna
gång betraktar jag den på nära håll.
Den är i själva verket icke så
fruktansvärd. Jag räcker den lugnt min
hand som en bundsförvant i den
sista strriden. Mitt hela liv har varit
kamp, nu längtar jag efter vapenvila.»
»Men är det då så säkert, att det
är döden?»
»Ja, det är säkert. Ingen känner
mig mer än jag själv. Jag vet så väl,
huru det står till här inne. Gott, att
döden kommer. Jag hade inte kunnat
finna den, om jag hade varit svagare
än mitt öde.
Nu dör jag sam dess besegrare.
Vill du vörda min grav?»
»Jag vill knäböja på den och med
tårar välsigna min allernådigaste
herres minne.»
»Tack! Jag vet nog en, som skall
mottaga budskapet om min död med
tårar. En — och ännu en. — Du
känner dem. Du skall bringa dem min
sista hälsning. Lovar du mig det?»
»Ja, sire, det lovar jag.»
»När jag är död, vill jag, att man
skall öppna mitt lik. Jag önskar, att
man skall föra mitt stoft till Frankrike.
Det skall bli mig ljuvt att ligga där.
Jag älskar det franska folket så högt.
— Vill du stanna kvar hos mig, tills
jag är död?»
»Hur kan min kejsare fråga?»
»Tack! Hör då på, vad jag säger.
Det kunde hända, att döden berövar
mig min sans i det sista. Men när
du märker, att jag håller på att mista
talförmågan, kläd då på mig min
generalsuniform, och låt mig bäras bort
på den fältsäng, som jag har vilat på
i mina krig. Och den blå kappan,
du vet, som jag bar vid Marengo, skall
du lägga under mig. Den har räddat
mitt liv. Den tappre Desauix såg en
soldat sikta på mig, han ryckte
kappan av mig och kastade den över sig
själv, och omedelbart därefter
segnade han ned med en kula i bröstet.
På den kappan vill jag stilla somna
in.»
Kejsaren låg nu en stund utan att
tala. Plötsligt utbrast han: »Kan du
gissa, vem jag tänker på? På min
hustru och min gosse.» Åter låg han
stilla en stund, knäppte så händerna
och sade:
"Och nu äro mina tankar hus Jesus.
Han vare oss alla tre nådig.»
När morgonen grydde, sade han:
»Så har då åter en natt gått. Snart
är det den sista. Men morgonen
uteblir aldrig.
Jag förlorade kejsarkronan, jag
vinner livets.
Det är den enda krona, som är värd
att kämpa för. Jag missunnar dig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
