Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 8. 15 April 1937 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
154
TRONS SEG RAR
inte. Men det bästa, jag kan önska
dig, är en död sådan som min. —
O, mitt älskade Frankrike!»
Åtta dagar senare:
I går och i förrgår låg kejsaren
tyst och stilla, utan att tala. I morse
var han bättre och ville ha något att
äta. »En härlig dag!» upprepade han
ofta nästan ohörbart och med ett
underbart frånvarande leende. Frampå
dagen sade han upprepade gånger:
»Kläd mig, pryd mig!» Han sträckte
ut sin hand efter mig, drog mig intill
sig och viskade: »Marchand, döden
kommer». Dessa voro de sista
begripliga ord han uttalade.
Enligt hans önskan iförde vi
honom hans uniform och lade honom
varsamt på fältsängen. Med knäppta
händer och slutna ögon låg han tills
bortemot klockan tre. Ansiktsdragen
förvredos konvulsiviskt, och det var
klart, att han led stora smärtor, men
inte ett ljud kom från hans förpinade
bröst. Plötsligt öppnade han ögonen
— ack, de voro redan till hälften
brustna — fäste dem på sin sons porträtt,
log blitt, och så begynte dödskampen.
Klockan fyra såg det ut, som om det
flyktande livet än en gång skulle
återvända. Han rörde läpparna
krampaktigt, men då ingen förstod honom,
gjorde han en rörelse med högra
handen, liksom om han ville skriva något.
Vi lade en tavla framför honom och
satte en griffel i hans hand. Med
mycken ansträngning skrev han, i det
han förblev liggande med blicken
uppåtvänd, följande knappt läsliga ord:
"Jag står inför Bud."
Kort därpå drog han sin sista suck.
När den livlösa kroppen, som
enligt hans önskan skulle obduceras,
blev avtäckt, fann man på hans bröst
ett brev. Det var från hans hustru.
Det hade vilat på hjältehjärtat i dess
sista kval. 1 marginalen hade han
skrivit: »Jag önskar, att detta brev må
bli lagt i graven med mig för att
förmultna på och med mitt hjärta.» —
Hans önskan blev uppfylld.
På hans bord fanns följande, det
sista från hans hand, och det blev
överlämnat till hans hustru, med vilken
det hade varit honom förbjudet att
korrespondera under alla de sex långa
åren:
»Jag vandrar vid den ödsliga
havsbrädden; min blick söker Europas
kuster. Jag uttalade två älskade namn,
men böljorna överröstade mitt rop,
och stormens tjut klang i mitt öra
som kedjors klirr.
Jag vandrade kring bland klipporna
i den stjärnklara natten. ’Där borta,
på andra sidan stjärnorna och den
strålande solen, skall jag omfamna
mina kära igen. Här nere är det
förbi’.... S:t Helenas basaltklippor
återskallade i ett långt eko: ’Förbi!’
Jag såg den fattige bebyggaren här
på ön sluta sin maka i sina armar och
vagga sitt barn på knät i jublande
glädje.
Jag vände mig bort och grät.
’Jag har också hustru och barn’,
suckade jag, ’men icke här — icke
här; jag är ju död, levande begraven’.
Dock andas mitt bröst ännu, och
innan min andedräkt för evigt upphör,
har jag
smakat himmelens fröjd.
Jag har hört en avskedsröst från
hustru och son. Den skall tona i mitt
bröst, när döden klappar på. Det är,
som om den allaredan komme.
Min stackars lille son! Vilken glans
omstrålade icke din barndom! En
krona hade jag lagt på din vagga, och
nu — — —! Farväl!
Stackars mor! I dag för elva år
sedan firade vi vårt bröllop i
Frankrikes huvudstad; i dag för sju år
sedan måste du fly därifrån, emedan
min sol hade dalat. Fyra års himmel!
Sex års helvete!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
