Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Förr och nu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Oviss stadnade den arma qvinnan utanför. Aldrig,
nej, aldrig hade hon upplefvat så ångestfulla minuter,
som dem, hvilka föregingo betjentens återkomst.
— Stig in, — sade tjenaren, pekande på en dörr.
Denna dörr, huru välbekant var den icke ... den
öppnades. Nio år voro förflutna sedan hon sista
gången tillslutit densamma, och rummet innanföre, huru
oförändradt stod ej allting på sin plats?
Den långa soffan med det gula vaddade
öfverdraget, divanbordet, lampan, som brann derpå; den stora
spegeln med de vackra blomstervaserna af porfyr, de
broderade gammalmodiga stolarne, mattan ... ja, allt
var som förr, men hon ... huru annorlunda.
En djup snyftning arbetade sig ur hennes bröst, då
hon nalkades soffan, på hvilken satt en gammal dam,
som med någon förvåning betraktade den fremmandes
uppförande.
Den bleka qvinnan kastade nu shawlen tillbaka och
lampskenet föll på. hennes ännu vackra, men af
sinnesrörelse bäfvande anletsdrag.
— Clara, — utropade den gamla damen, och höjde
handen afvärjande, som fruktade hon en andesyn.
— Ja, och jag kommer, för att bönfalla om hjelp för
mina värnlösa, sjuka barn, — svarade hon snyftande. —
Under de många år, som förflutit sedan ni förbjöd mig ert
hus, har jag ej vågat nalkas er, af fruktan att ni skulle
förtörnas. Ingen dag har dock förgått, som jag ej bedt
Gud att beveka ert hjerta till mildhet och försoning.
Hon nalkades ännu närmare den gamla damen och
fortfor med innerlig värma i röst och åtbörder:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
