Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sverigepremiär: Fjädrande staket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
j 4 /
ARN
AA ANDE ;
VUNNA fö //
NING SING
fhlklihila
AMMA
PY ip
4
Detaliskiss av det fjädrande Stadionstake-
tets konstruktion sett från publiksidan.
Halmbalar och halmsäckar är mest ekono-
miska vid provisoriska tävlingsarrangemang.
Det bör dock helst kläs över med presennin-
gar för att inte förarna skall fastna i dem.
En nyhet
på speedwaymaskiner
avvisarram som glider lätt mot avbärarbriä-
dan: om föraren kommer i kontakt med den.
är denna
TEKNIKENS VÄRLD 20/49
MOSA ON 3 BROR fr SN fi ör SN JA AN MrB AN NAR ÄN KA ble JNA SAN AON BM På AL GA JAN ol RN ANA SA HA RA DAN SA SA MA SA a DR ÅK
Det fjädrande staketet fångar upp föraren mjukt även vid en hård vurpa. För upphängning
av stålnätet har man använt sig av
Sverigepremiär:
Stadions permanenta
staketstolpar och betongmur.
FJÄDRANDE STAKET
e flesta motorstadion som finns i lan-
DT ar inte idealiska för speedway.
Det beror på att man dels använder
idrottsplatser eller andra provisorium, dels
på att man efter kriget har byggt nya
felaktigt på grund av bristande erfarenhet.
Man började köra jordbanetävlingar i
Sverige strax före 30-talet och begagnade
då idrottsplatser, Utvecklingen gick lång-
samt. Man startade till en början med en
förare på varje långsida, övergick så små-
ningom till två i bredd och på de bästa
bänorna tre i bredd. Idrotten insåg snart
motorns konkurrenskraft, man började
förbjuda körning på idrottsplatserna och
alltmer sällan förekom tävlingar på 400-
metersbanor. Det var också delvis riktigt
att dessa förstördes, eftersom landsortens
banor hade omkring 5 cm ytsats, till skill-
nad mot banan på Stockholms Stadion,
som har ett 20 cm tjockt lager.
Efter kriget insåg klubbarna snart att
man båste bygga egna motorstadion om
Sporten skulle kunna existera, men började
tyvärr innan utbytet med England kommit
1 gång. Man tog då som föredöme MS
isbana på Lindarängenf i Stockholm röran-
de måtten. Målsättningen blev en 400-
meters bana, som skulle vara så bred som
möjligt, vilket senare visade sig vara full-
komligt felaktigt. De var så väl tilltagna
att man även kunde köra med sidovagns-
maskiner och midgets, och man fick en
blandning av motorsport på en bana som
inte var riktigt lämpad för någon av de
olika grenarna.
Så småningom började en del klubbar
att kontakta engelsmännen, förarutbyte
kom till stånd, och man fick mer och mer
klart för sig att en speedwaybana. skall se
ut på ett helt annat sätt.
Banans längd behöver inte vara 400 me-
ter, snarare mindre, ja, 250–300 meter är
TIA NBE TAG 0 TN ETSI PR RN Dr
inget ovanligt i sportens hemland, England,
och banorna är inte överdrivet breda.
Självfallet är en bred bana mer lättkörd,
men publiken går då miste om det spän-
ningsmoment, som består i kamp man mot
man med närstrider i kurvorna axel mot
axel. De senaste nybyggena har tagit till
vara dessa erfarenheter, och vi har nu ett
fåtal banor, som är byggda efter engelskt
mönster i fråga om mått och utförande.
Beträffande banans beläggning har vi
ännu mycket att lära. En del av sina banor
har engelsmännen belagt med finkrossat
tegel, varvid banan blir röd, vilket reflek-
terar ljuset mångfalt bättre än den ljus-
absorberande svarta stybben. Man skall
komma ihäg att speedwaysportens verk-
liga tjusning kommer fram först i strål-
kastarbelysning, då däremot utmärkta täv-
lingar i dagsljus kan verka bleka.
Engelska banor har också bättre skydds-
anordningar än vi, vilket mest beror på att
rnan har tillräckligt med pengar att kosta
på sina anläggningar. Man använder där
uteslutande s. k. fjädrande staket, vilket
består av ett finmaskigt nät av »Gunnebo-
typ» upphängt runt ytterbanan- i speciella
fjäderanordningar. Om en förare åker in
i nätet ger det vika till en viss gräns,
fjädrar tillbaka och föraren tas därför
emot mjukt och behagligt.
Våra banors skyddsanordningar är av
Synnerligen blandad typ. Jordvallar är
vanliga och kan vara ganska bra, om jor-
den inte är lerblandad, så att den blir
stenhård i torrt väder och därmed ytterst
farlig för föraren, Ett gammalt och van-
ligt skydd är halmbalar. De har fler nack-
delar än fördelar. De går lätt sönder, de
skräpar ned och förstörs av regn. Maskin-
pressade halmbalar är hårda och obehag-
liga för förarna. Man fastnar lätt i dem
(Forts. på sid. 37.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
