Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skånes elmotorsmedja
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4
Här tvinnas helt nutomatiskt en kopparglän-
sunde flertrådig kabel, som i sinom tid kom-
mer att sträcka sig lings en järnvägslinje.
I aet stora kopparvalsverkét, som upptar
en annan byggnad inom denna »stad>, kan
man sålunda få se hur råmaterialet,
elektrolytkoppar i form av meterlånga
tackor på ca 120 kg, matas in i ena änden av
cn ugn, kommer i glödande tillstånd ut ur
den andra, glider på löpande band in i
valsarna, där dimensionen steg för steg
minskas från 100 mm till 6,5 mm diame-
ter. Det-är i stort sett samma syn som i
alla trådvalsverk — de långa, rödglödan-
de ormarna som slingrar sig över vals-
banorna, de vältränade arbetarna som med
virtuosmässig skicklighet griper dessa or-
mar med sina tänger och matar in dem i
nästa vals, det intima samarbetet längs
hela kedjan från inmatningen av tackorna
i ugnen, till upplyftningen av den i vat-
tenbadet avkylda trådringen.
Nästa fas utspelas i tråddrageriet, där
den grova valstråden, som först medelst
utspädd svavelsyra befriats från sitt svar-
ta oxidskikt, i kallt tillstånd neddras till i
vissa fall endast 0,1 mm diameter. Tråd-
dragningsmaskinerna påminner här unge-
fär om gamla spinnrockar, vars hjul snur-
rar runt, runt och nystar upp tråden. Om
det skall bli »mjuk» tråd måste tråden se-
dan även glödgas. Över hela tråddrageriet
lyser den rena kopparn med en glans som
kommer en att förstå varför forntidens
folk så högt skattade denna metall för
sina smycken. Man kan här se maskiner,
som nästan helt utan tillsyn med stor
hastighet lindar av grövre tråd från en spo-
le, drar tråden genom en kontinuerlig
dragmaskin samt sedan lindar upp den
tunnare tråden på en annan spole. Auto-
matiseringen inom denna avdelning är så
långt driven, att man nästan frestas säga
att det hela verkar som ett tråddrageri
— men utan tråddragare.
Det som bidrar till att denna långt driv-
na automatisering är möjlig är givetvis
att tråden blir längre och längre alltefter-
som nedvalsningen fortskrider. Den ur-
sprungliga knappt meterlånga koppartac-
kan har sålunda utvalsad till tråd med 1
mm diameter fått en längd av 17 km.
TEKNIKENS VÄRLD 2/50
Vualsverksarbetarua Ieker »ormtjusare» och
fångar upp de slingrande, vitglödande »or-
marna» I rätta ögonblicket för att mata in dem i nästa| vals, där de manglas ut till ännu
tunnare dimension. Ett felgrepp kan betyda livsfarliga skador och produktionsavbrott.
Härigenom uppträder sålunda inga av-
brott. Bland de automatiska maskiner, som
står och arbetar för sig själva, märks
särskilt en stor roterande trumma, som av
1 mm blank tråd flätar 7-trådig kabel
för kraftledningar. Här tillverkas även
trolleytråd — som brukar glänsa i solen
i form av luftledningar för elektriska
järnvägar, spårvägar och trådbusslinjer.
Men innan koppartråden kan skickas vi-
dare till lindningsavdelningarna, måste den
överdras med ett isolationsskikt. — Detta
sker oftast genom tackering — i ett lack-
trådsverk —, men när detta inte räcker
till används omspinning med papper, bom-
ull eller konstsilke, Spinningen sker utan
spinnerskor, eftersom deras arbete in-
skränker sig till att de byter spolar med
nytt garn.
I fråga om den slutliga hopmontering-
en av elmaskinerna kan man få se hur
kopparlameller pressas ihop tillsammans
med isolerande skikt föratt bilda kommu-
tatorer för likströmsmotorer, hur grövre
koppartråd = tillklippt i lämpliga längder
träs in genom hålen i asynkronmotorernas
rotorer samt sedan svetsas elektriskt till
kopparringar i ändarna samt hur slut-
ligen statorlindningarnas trådhärvor träs
in. Därmed är berättelsen om hur man
gör en elmotor slut.
Men en annan tillverkningsgren är
transformatorer. Bortsett från små radio-
transformatorer — som erbjuder sina spe-
ciella problem och som kan hänföras till
den »lättare> industrin, i allmänhet för-
lagd till Stockholms närhet — tillverkar
nämligen Elektromekano praktiskt taget
alla slags transformatorer från sådana
för lysrörslampor till bjässar som över-
skrider järnvägens lastprofil och måste
transporteras söndertagna i delar. Här
tillverkas sålunda transformatorer som
användes på landet för nedtransforme-
ring av högspänningen, samt »sugtrans-
formatorer»> för järnvägen. De senares
användning inses av att strömmen, som
normalt skall gå fram till loket genom
luftledningen och tillbaks genom skenor-
na, kan om banan gör en krök ta en gen-
väg genom marken — som visserligen har
sämre ledningsförmåga men i gengäld så
mycket större area än skenorna — vilket
orsakar radiostörningar. Därför utplace-
ras transformatorer på kanske 6 km. av-
stånd från varandra, varvid ena lindning-
en i serie med rälsen och den andra med
luftledningen. Därmed tvingas strömmar-
na i de båda lindningarna att bli lika stora
— den återgående strömmen »sugs»> in i
skenorna.
Till sist några ord om Elektromekanos
historia. För omkring 150 år sedan star-
tades på denna plats en fabrik för tillverk-
ning av saltglaserade lerkärl och annat
nyttigt, som behövdes på den tiden —
järnspisar, järnljusstakar, järnsoffor och
annat gjutjärnsgods.
Men utvecklingen gick framåt och i
mitten av 1800-talet började järnvägar all-
mänt anläggas. Då började »Helsingborgs
Jern- och Lerkärlsfabrik> även att tillver-
ka järnvägsmateriel såsom vagnar och lo-
komotiv och cirka 100 år efter starten var
fabriken uppe i en årsomsättning på nära
miljonen och en arbetarstyrka på 250 man.
Den fortsatta utvecklingen som
nog är typisk för många svenska indu-
strier av detta slag — karakteriseras av
elektroteknikens frammarsch, som resul-
terade i att tillverkningen’ 1916 utvidgades
till att även omfatta elektriskt materiel —
elmotorer och transformatorer. Inom ett
år hade denna tillverkning nått ett värde
av nära miljonen och arbetsstyrkan sti-
git till 100 man — inom två år hade den
elektriska tillverkningen överflyglat den
mekaniska.
Därmed hade företaget tydligen funnit
sin rätta melodi, som det hade haft 120
år på sig att söka efter. Och man frestas
nästan att säga om den mekaniska till-
verkningen att »moren har gjort sir
plikt — moren kan gå>, ty nu nedlades
denna produktion och det moderna
Elektromekano med rent elektrisk till-
verkning hade sett dagens ljus.
I 15
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
