Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Malmens örnar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
AMMAR dn 2 ed MN AEA A FROLA
Två av Malmens örnar i luften — en $S 21:a och en Dront. Den senare, som var tvåsitsig,
användes på sin tid för såväl Spaningsändamål som för jakt. Fartens tjusning anno 1928.
MALMENS Ö
an kan just inte säga, att det själv-
Minne svenska flygvapnet fick nå-
got så särskilt lätt före i portgången. När
1925 års riksdag beslöt bifalla regerings-
propositionen om att armé- och flottflyget
efter utländska mönster skulle sammanslås
till ett gemensamt, självständigt flygvapen,
direkt underställt konungen, räknade man
med en årlig kostnadsram på ca 6 mil-
joner kronor. Det kan ju låta en hel del —
nen när det gäller ett så avancerat tek-
niskt vapenslag som flyget, där material-
kostnaderna för varje enhet snart nog
löper i höjden och där priserna till följd
av den snabba tekniska utvecklingen rusar
i kapp med årtalen, då krymper anslagen
som klädesplaggen på snabbväxande ung-
dom: de har inte väl fått dem förrän de
ar urvuxna.
Materiellt hade det svenska flygvapnet
snart nog vuxit ur kläderna: maskinerna
var både för få och i åtskilliga fall för
gamla. Vad som räddade situationen var
krutet hos dem som satt i dem. I press-
och lekmannamun ojade man sig över de
många olyckorna och »materialslakten>,
men få var flygsinnade nog att förstå att
22
-
det ställdes oerhörda krav på de svenska
militärflygarna i förhållande till de re-
Surser som stod dem till buds. Att det
svenska militärflyget i fack- och utländ-
;ska flygkretsar fick ett så gott renommé
får man i första hand tillskriva den elit
av flygare som redan från början satte
färg på vapnet: »Malmens örnar» och
>Kaveljerna på Ljungbyhedy.
Också rent organisatoriskt satte knapp-
heten på flygplan och personal sitt signum
på vapnet. Meningen var att vid OTganise-
randet av det självständiga flygvapnet
skulle — dittillsvarande spanarskolan på
Malmen slopas och såväl förar- som spa-
narskolan förläggas till Ljungbyhed medan
Malmen uteslutande skulle bli förlägg-
ning för Tredje flygkåren (E 3) samt
Centrala flygverkstäderna. Det gick nu
inte att genomföra utan Ljungbyhed fick
enbart flygförarskolan medan spanarskolan
tillsammans med flygkåren tills vidare bi-
behölls på Malmen och genom den nya
bestämmelsen att även spanarna skulle
obligatoriskt förarutbildas ytterligare öka-
des. Populärt uttryckt kan man säga, att
När flyget var ungt existerade inga start-
motorer. Mekanikern fick dra i gång motorn.
Löjtnanterna Montgomery, Kjellgren, Lysén
och Söderberg med furir Cornelius i mitten.
RNAR
Malmen på så sätt fick utgöra flyggym-
nasiet medan Ljungbyhed blev, högskolan.
Det blev också »Malmens Örnar? som
mest kom i den stora allmänhetens blick-
punkt när det gällde svenskt militärflyg
under uppväxtåren.
Och det var sannerligen en spännande
och intressant tid. Flygningen var ännu
ett äventyr, en konst, den hade långt kvar
till den epok under vilken den alltmer blev
en vetenskap och i daglig praktik en tek-
nisk rutinsak; varje uppstigning hade
ännu sin chansbetonade individuella färg
och många gånger, för att inte säga oftast,
hängde utgången helt och hållet på föra-
rens rent personliga prestationer, på hans
känsel i handen på spaken, på hans intui-
tion och momentana reaktion. Men så ut-
fördes det också personliga prestationer av
format !
Den första mer allmänt uppfattade pres-
tationen av Malmenflygarna stod dåvaran-
de löjtnant E. G. Gärdin för, när han flög
hem en ny Malmenmaskin — en Nieu-
Portjagare om vi minns rätt — från Paris
utan mellanlandning, en rekordflygning i
TEKNIKENS VÄRLD 13/51
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
