Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Platon. Några inledande ord om hans tid, hans person och hans tankar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 4 —
statens absoluta makt över individen ett axiom: när staten
bjuder, går individen mot döden, utan invändning; den må
komma i form av krigets demon eller i form av traditionens
plikt till självmord (“harakiri“) vid den döde härskarens bår.
Denna anda av absolut uppoffring och underkastelse
under en samfundsmakts tvång återfinner man hos många
antika folk. Xenophon berättar i boken om “De tiotusens
tåg“, huru den persiske kungasonen Kyros den yngres
förnäma uppvaktning begick självmord vid hans lik, sedan
han stupat vid Kunaxa (år 401 f. Kr.), och världsbekant är
ju den spartanska Thermopylekårens heroiska fall några
mansåldrar tidigare (år 480 f. Kr.) då Leonidas och hans män
funno sig kringgångna: de hade kunnat genom en reträtt
rädda sina liv, men Spartas lagar stadgade, att ingen spartiat
(medlem av den härskande stammen i Sparta) fick vika i
strid; följaktligen läto de sig samtliga omringas och i en
hopplös kamp nedhuggas, efter att ha bekransat sig som till
fest och sjungit en lovsång till fäderneslandets gudar.
Man må emellertid icke tro, att antikens hellener
allmänt följde dessa stränga doriska grundsatser. Hellas — i
synnerhet det joniska Hellas — är, i skarp motsats mot
Rom, individualismens land. Ingenstädes har den
enskildes rätt och intresse gjort sig mer gällande än i det
söndersplittrade Hellas, där man aldrig lyckades samla
nationen till någon politisk enhet, utan där snart sagt varje
liten småstad med dess närmaste område betraktade sig som
suverän och på sin höjd ville vara med om temporära
förbund med andra stater. Och huru högt hellenen skattade
sin personliga frihet, därpå kan man få vältaliga bevis i
samma “De tiotusens tåg“, där det mångenstädes skymtar
fram och även direkt uttalas, huru föraktligt det persiska
enväldet syntes de fria hellenerna. De satte friheten så högt,
att de icke ens i fält gärna underkastade sig en ovillkorligt
bjudande viljas disciplin: de ville välja sitt befäl och de
diskuterade krigstaktiken med befälet vid soldatmöten. Det
påminner nästan om nutida ryskt soldatliv i sövjettidevarvet.
Och dock, vilken enorm skillnad! I striden rådde den mest
absoluta lydnad, ordning och dödsföraktande tapperhet.
De diskuterade fritt och valde fritt, men de hade en
obrottslig respekt för fattade besluts helgd, och framför allt för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
