— 4 — statens absoluta makt över individen ett axiom: när staten bjuder, går individen mot döden, utan invändning; den må komma i form av krigets demon eller i form av traditionens plikt till självmord (“harakiri“) vid den döde härskarens bår. Denna anda av absolut uppoffring och underkastelse under en samfundsmakts tvång återfinner man hos många antika folk. Xenophon berättar i boken om “De tiotusens tåg“, huru den persiske kungasonen Kyros den yngres förnäma uppvaktning begick självmord vid hans lik, sedan han stupat vid Kunaxa (år 401 f. Kr.), och världsbekant är ju den spartanska Thermopylekårens heroiska fall några mansåldrar tidigare (år 480 f. Kr.) då Leonidas och hans män funno sig kringgångna: de hade kunnat genom en reträtt rädda sina liv, men Spartas lagar stadgade, att ingen spartiat (medlem av den härskande stammen i Sparta) fick vika i strid; följaktligen läto de sig samtliga omringas och i en hopplös kamp nedhuggas, efter att ha bekransat sig som till fest och sjungit en lovsång till fäderneslandets gudar. Man må emellertid icke tro, att antikens hellener allmänt följde dessa stränga doriska grundsatser. Hellas — i synnerhet det joniska Hellas — är, i skarp motsats mot Rom, individualismens land. Ingenstädes har den enskildes rätt och intresse gjort sig mer gällande än i det söndersplittrade Hellas, där man aldrig lyckades samla nationen till någon politisk enhet, utan där snart sagt varje liten småstad med dess närmaste område betraktade sig som suverän och på sin höjd ville vara med om temporära förbund med andra stater. Och huru högt hellenen skattade sin personliga frihet, därpå kan man få vältaliga bevis i samma “De tiotusens tåg“, där det mångenstädes skymtar fram och även direkt uttalas, huru föraktligt det persiska enväldet syntes de fria hellenerna. De satte friheten så högt, att de icke ens i fält gärna underkastade sig en ovillkorligt bjudande viljas disciplin: de ville välja sitt befäl och de diskuterade krigstaktiken med befälet vid soldatmöten. Det påminner nästan om nutida ryskt soldatliv i sövjettidevarvet. Och dock, vilken enorm skillnad! I striden rådde den mest absoluta lydnad, ordning och dödsföraktande tapperhet. De diskuterade fritt och valde fritt, men de hade en obrottslig respekt för fattade besluts helgd, och framför allt för