—7— Platon, född år 428 f. Kr. av rik och högättad familj, växte upp i det stora femte seklets Athen. Han var icke blott samtida med, han mottog personliga intryck av sådana män som de dramatiska diktarna Sophokles, Euripides och Aristophanes, hävdatecknarna Thukydides och Xenophon, konstnärerna Pheidias och Polykleitos. En högt begåvad, förnäm och förmögen yngling, omgiven av denna andliga rikedom, vad kunde ej bliva av en sådan! Men ingen av tidens stora andar verkade på den unge tänkaren mer tilldragande än Sokrates, till vars lärjungeoch umgängeskrets han hörde från sitt tjugonde till sitt tjugunionde år. Platon hade ännu ej ingått i sitt trettionde levnadsår, då den sjuttioårige filosofen tömde giftbägaren, av folkdomstolen i Athen dömd till döden som kättare. Sokrates hade uppenbarligen gjort ett överväldigande intryck på den unge ädlingen, och utan honom hade Platon för visso ej varit Platon. Detta, som givetvis är sagt med hänsyn till filosofens tanke- och viljevärld, gäller för övrigt — det kan nämnas som en kuriositet — i rent bokstavlig mening. Det var nämligen Sokrates, säges det, som i den intimare umgängeskretsen gav honom ök- eller smeknamnet Platon (den bredlagde). Han fäste sig vid hans ovanligt breda panna. Under denna på skämt givna pseudonym har han emellertid gått till eftervärlden, och få voro säkerligen redan i forntiden, efter hans egna dagar, de som visste att hans rätta namn var Aristokles. För att förstå Platon måste man känna hans läromästare Sokrates. Pontus Wikner yttrade en gång om Kristus något sådant som följande — jag erinrar mig blott andemeningen, ej ordalagen —: “han skrev inga skrifter och det enda man vet att han skrev, det skrev han i sanden“. Men ändå har ingen inspirerat till så mycken skrift som han. I viss mån kan — skulle jag vilja säga — något liknande sägas om Sokrates. Han har veterligen icke lämnat en skriven rad efter sig, icke ens i sanden. Men hela det grekiska och till stor del det europeiska tänkandet efter hans tid är påverkat av honom och man kan kanske säga att ingen annan av antikens hellener satt djupare spår efter sig i tidens sand än denne underbare athenare. På sin samtid gjorde han uppenbarligen ett ganska olikartat intryck,