— 8 — allt efter människornas olika skaplynne och förutsättningar. För dem som sågo endast till ytan torde han närmast ha varit föremål för åtlöje, blandat hos somliga med förakt, hos andra med mer eller mindre motvillig beundran, hos alla åtminstone med undran. Han var till sitt yrke ursprungligen bildhuggare, men tyckes icke mycket ha befattat sig med sitt yrke. Likgiltig för vinning och mer än likgiltig, fylld av förakt, för den ära som folkmötespolitiken erbjöd — de bägge huvudintressena för hans samtids goda huvuden — gick han omkring på gator och torg och i Athens lundar och parker och förde till synes nära nog ett dagdrivarliv. Sin yttre människa brydde han sig icke mycket om, och av naturen var han verkligen ingen klassisk skönhet. Han inbjöd sålunda icke så litet till åtlöje, men själv log han vida mer åt det eleganta och korrekta Athen än detta åt honom. Han hade nämligen en skarp tunga och under sina promenader satiriserade han nästan grymt med sina medborgare. Särskilt förde han en obarmhärtig drift med all slags humbug. Denna kritik gick ut över bl. a. en del folkmötestalare, som gjorde karriär på hopens okunnighet och på sin förmaga att forma ord utan vederhäftigt innehåll. Dessa hyste därför gent emot Sokrates ett hat lika oförsonligt, som han själv var orubblig i sin drift med dem. Men han stötte sig med många andra — ty humbugen frodas i många former —- och Sokrates drev gäck med dem alla. En kategori, som hade särskild anledning att känna sig träffad, var större delen av de s. k. sofisterna. Med sofist menades egentligen en kunnig och lärd man, en “skriftlärd“. Det vetgiriga grekiska folket satte mycket värde på visdom och hade även starkt utpräglat sinne för konstnärlig form. Det låter underbart, men det är ett faktum (och det visar bäst vilken kulturfylld tid det var), att under generationen närmast för Sokrates tid den store hävdatecknaren Herodotos från Halikarnassos, en grekisk stad på Mindre Asiens kust, en gång blev kallad till Athen för att där föreläsa delar av sitt historieverk och för dessa föreläsningar honorerades med en summa som med hänsyn till penningens köpvärde på den tiden närmast kunde jämföras med ett Nobelpris i vara dagar. Athens egen störste historieskrivare, Thukydides, satt som ung gosse och grät av hänförelse, när