— 9 — han hörde dessa föreläsningar. Dessa intryck bestämde riktningen av hans framtidsintressen. Kring en berömd “sofist“ samlades vetgiriga unga män för att erhålla undervisning och det betalades storartade summor till sådana sofister som voro mest i ropet. Den namnkunnigaste av de sofister som meddelade undervisning var den med Sokrates samtida Gorgias från Leontinoi, en grekisk stad på Sicilien. Han förvärvade på sin undervisning en högst betydande förmögenhet. Det var icke blott privatlektioner sofisterna gåvo, de höllo också föreläsningar och färdades från ort till ort, samlande väldiga åhörarskaror. Deras verksamhet påminde i hög grad om nutidens populärvetenskapliga föreläsningsväsen. Många av dessa sofister voro hedervärda och kunniga män. Emellertid lockade det lönande yrket även sämre element, och det gick med denna upplysningsrörelse som så ofta i historien: den började med utmärkta män och förträffliga ansatser, men kom på förfall genom exploatering av okunnigheten och vinningslystnaden. En allt mer växande mängd av humbugssofister framträdde. De höllo föreläsningar och gåvo undervisning i allt möjligt; utan att äga verkliga kunskaper duperade de folket med sin företagsamma fräckhet och sina innehållstomma men flödande fraser. Det var kring dessa, lika uppblåsta som ovederhäftiga sofister av sämre slag, som Sokrates lät sin bitande ironis pilbatteri vina, liksom mot de advokater som inför folkdomstolarna höllo tal för och mot vad som helst mot bra betalning, alldeles oberoende av sakernas rättfärdighet eller orättfärdighet. Den stora hopen betraktade Sokrates själv som sofist, ehuru sofisterna icke hade någon argare vedersakare än Sokrates. I ett avseende var han dem lik: han drog till sig vetgirig ungdom. I hans sällskap såg man ofta en skara ynglingar och yngre, stundom även äldre män, som njöto av hans alltid underhållande och lärorika samtal. Men det var en stor skillnad mellan en sådan sokratisk krets och en sofist med hans lärjungar, bland annat däri, att Sokrates aldrig tog betalt för sin undervisning. Han gav sig icke ut för att meddela någon visdom: hans umgänge bestod i fria samtal, som syntes roa honom själv lika mycket som hans omgivning. Sitt livs nödvändigaste behov kunde han tillfredsställa med sina små inkomster av det yrke han i