— 10 — yngre år utövade och av något litet arv; de som umgingos med honom voro i regeln välbärgade ynglingar och män, som fritt disponerade sin tid. Sokrates vägrade emellertid alltid att mottaga betalande lärjungar: han “visste ingenting“, förklarade han och kunde därför icke meddela andra något vetande. Men han drev flitigt gäck med dem som sade sig veta hur världen uppkommit och hur den skulle förgås och för övrigt erbjödo sig att lämna besked om allting mellan himmel och jord. En dag förspordes det i Athen att oraklet i Delphi — den förnämsta religiösa vallfartsorten i Hellas, där ljus- och siareguden Apollo troddes genom en prästinnas mun giva sina uppenbarelser — hade förkunnat, att “Sokrates var den visaste av hellener“. Orakelspråket kom även för Sokrates’ egna öron. “Den siande guden måste ju tala sanning“, förklarade Sokrates, “men jag är ju dock ingen vis man, ty jag vet ingenting. Oraklet har sagt en spetsighet mot dem som tro sig vara visa. Jag har det företrädet framför dem, att jag erkänner’ att jag ingenting vet. Och så till vida är jag ju verkligen visare än de.“ Perikles’ tidsålder och över huvud senare hälften av femte seklet f. Kr. förtjänar att kallas ett antikt “upplysningstidevarv“. Den stigande kulturen i samband med Athens vidgade samfärdsel med andra folk framkallade i mångt och mycket nya förhållanden. Den gamla religionens myter och över huvud de gamla traditionerna började betvivlas; de lärda männens föredrag och skrifter kullstörtade många nedärvda föreställningar om gudomliga och världsliga ting. Men som alltid i en brytningstid led moralen därav att dess gamla grund blev undergrävd utan att en ny vart uppbyggd. Traditionernas väktare sågo därför i den nya upplysningens män dit hörde de flesta sofister, dit hörde dramaturgen Euripides och många andra — farliga fiender till statens och folkets sundhet och livskraft. Den stora allmänheten förväxlade Sokrates och sofisterna; trots den stora olikheten hade de dock det gemensamt att de voro mera upplysta än mängden. Sokrates’ skarpa tunga hade skapat en opinion emot honom bland en del demagoger och med dessas erfarenhet om folkpsykologien erbjöd sig religionsfrågan som en gynnsam plattform, varifrån den gamle ironikern kunde oskadlig-