Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Platon. Några inledande ord om hans tid, hans person och hans tankar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 10 —
yngre år utövade och av något litet arv; de som umgingos
med honom voro i regeln välbärgade ynglingar och män,
som fritt disponerade sin tid. Sokrates vägrade emellertid
alltid att mottaga betalande lärjungar: han “visste
ingenting“, förklarade han och kunde därför icke meddela andra
något vetande. Men han drev flitigt gäck med dem som
sade sig veta hur världen uppkommit och hur den skulle
förgås och för övrigt erbjödo sig att lämna besked om
allting mellan himmel och jord. En dag förspordes det i
Athen att oraklet i Delphi — den förnämsta religiösa
vallfartsorten i Hellas, där ljus- och siareguden Apollo troddes
genom en prästinnas mun giva sina uppenbarelser — hade
förkunnat, att “Sokrates var den visaste av hellener“.
Orakelspråket kom även för Sokrates’ egna öron. “Den
siande guden måste ju tala sanning“, förklarade Sokrates,
“men jag är ju dock ingen vis man, ty jag vet ingenting.
Oraklet har sagt en spetsighet mot dem som tro sig vara
visa. Jag har det företrädet framför dem, att jag erkänner’
att jag ingenting vet. Och så till vida är jag ju verkligen
visare än de.“
Perikles’ tidsålder och över huvud senare hälften av
femte seklet f. Kr. förtjänar att kallas ett antikt
“upplysningstidevarv“. Den stigande kulturen i samband med Athens
vidgade samfärdsel med andra folk framkallade i mångt
och mycket nya förhållanden. Den gamla religionens myter
och över huvud de gamla traditionerna började betvivlas;
de lärda männens föredrag och skrifter kullstörtade många
nedärvda föreställningar om gudomliga och världsliga ting.
Men som alltid i en brytningstid led moralen därav att dess
gamla grund blev undergrävd utan att en ny vart uppbyggd.
Traditionernas väktare sågo därför i den nya upplysningens
män
dit hörde de flesta sofister, dit hörde dramaturgen
Euripides och många andra — farliga fiender till statens
och folkets sundhet och livskraft. Den stora allmänheten
förväxlade Sokrates och sofisterna; trots den stora olikheten
hade de dock det gemensamt att de voro mera upplysta
än mängden. Sokrates’ skarpa tunga hade skapat en opinion
emot honom bland en del demagoger och med dessas erfarenhet
om folkpsykologien erbjöd sig religionsfrågan som en
gynnsam plattform, varifrån den gamle ironikern kunde oskadlig-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
