Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Platon. Några inledande ord om hans tid, hans person och hans tankar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 11 —
göras. Man såg ju vilket anhang av ungdom Sokrates
hade omkring sig, begåvad ungdom av det slag, varur sedan
männen i staten framgingo. Man kunde peka på vissa
misslyckade och farliga politiker, som hört till hans lärjungar,
sådana som Alkibiades och Kritias, och man såg huru
ungdomen allt mer vände sig från fädernas gudadyrkan och
gammal sed. Man visste att Euripides hörde till
upplysningens och den nya skeptiska tidens män. Med honom visste
man att Sokrates var vänskapligt förbunden. När hans
skådespel uppfördes, kunde man få se filosofen på teatern, annars
ytterst sällan. Allt detta skapade småningom en av vissa
politiska kretsar underhållen opinion om Sokrates som ett
slags syndabock för den nya tidens alla lyten. Denna
opinion fick en ypperlig näring genom komediförfattaren
Aristophanes lustspel “Molnen“, där han förlöjligade
Sokrates, vilken där framstår dels som en opraktisk fantast, dels
som en humbugslärare, som åtager sig att lära folk prata
så att de kunna vinna processer och dylikt nonsens, vilket
kunde ha någon tillämplighet på en och annan av de sämre
sofisterna, dem, mot vilka Sokrates just lät sin skarpaste
ironis gissel vina. Alltnog — av skäl, som förefalla
nutiden upprörande, men som vid jämförelse med andra kättardomar i t. ex. kyrkans historia äro lätt förklarliga, iscensattes
en rättegång mot den 70-årige Sokrates, som anklagades
för att icke tro på statens gudar och att förföra ungdomen.
Anklagelsen var alldeles obefogad. Sokrates personliga
religion var visserligen högre och djupare än den populära
vidskepelsen, men den gamle tänkaren vördade likafullt de
gamla traditionerna, offrade till gudarna, lyssnade med
vördnad till oraklerna och förnekade visst icke “statens gudar“,
om han än sin filosofiska övertygelse likmätigt förklarade
att han om dem intet med visshet kände, men han predikade
med eftertryck samvetets religion och manade människor att
lyda den gudomliga röst, som talade i deras inre. Det var
icke den första process av detta slag, som femte seklets
Athen hade bevittnat. Den ganska berömde sofisten Protagoras hade i en bok “Om gudarna“ förklarat, att man om
deras tillvaro ingenting egentligen kan veta, och det
föranledde en anklagelse för ateism, vilken hade till följd
att Protagoras blev förvisad från Athen. Då han på väg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
