— 11 — göras. Man såg ju vilket anhang av ungdom Sokrates hade omkring sig, begåvad ungdom av det slag, varur sedan männen i staten framgingo. Man kunde peka på vissa misslyckade och farliga politiker, som hört till hans lärjungar, sådana som Alkibiades och Kritias, och man såg huru ungdomen allt mer vände sig från fädernas gudadyrkan och gammal sed. Man visste att Euripides hörde till upplysningens och den nya skeptiska tidens män. Med honom visste man att Sokrates var vänskapligt förbunden. När hans skådespel uppfördes, kunde man få se filosofen på teatern, annars ytterst sällan. Allt detta skapade småningom en av vissa politiska kretsar underhållen opinion om Sokrates som ett slags syndabock för den nya tidens alla lyten. Denna opinion fick en ypperlig näring genom komediförfattaren Aristophanes lustspel “Molnen“, där han förlöjligade Sokrates, vilken där framstår dels som en opraktisk fantast, dels som en humbugslärare, som åtager sig att lära folk prata så att de kunna vinna processer och dylikt nonsens, vilket kunde ha någon tillämplighet på en och annan av de sämre sofisterna, dem, mot vilka Sokrates just lät sin skarpaste ironis gissel vina. Alltnog — av skäl, som förefalla nutiden upprörande, men som vid jämförelse med andra kättardomar i t. ex. kyrkans historia äro lätt förklarliga, iscensattes en rättegång mot den 70-årige Sokrates, som anklagades för att icke tro på statens gudar och att förföra ungdomen. Anklagelsen var alldeles obefogad. Sokrates personliga religion var visserligen högre och djupare än den populära vidskepelsen, men den gamle tänkaren vördade likafullt de gamla traditionerna, offrade till gudarna, lyssnade med vördnad till oraklerna och förnekade visst icke “statens gudar“, om han än sin filosofiska övertygelse likmätigt förklarade att han om dem intet med visshet kände, men han predikade med eftertryck samvetets religion och manade människor att lyda den gudomliga röst, som talade i deras inre. Det var icke den första process av detta slag, som femte seklets Athen hade bevittnat. Den ganska berömde sofisten Protagoras hade i en bok “Om gudarna“ förklarat, att man om deras tillvaro ingenting egentligen kan veta, och det föranledde en anklagelse för ateism, vilken hade till följd att Protagoras blev förvisad från Athen. Då han på väg