— 12 — till Sicilien drunknade vid ett skeppsbrott, fann vidskepelsen häri de förnekade gudarnas straff. Detta hade tilldragit sig mer än ett årtionde tidigare än aktionen mot Sokrates. Och ännu ett par årtionden tidigare hade Perikles’ vän, filosofen Anaxagoras, för ateism blivit landsförvisad från Athens område. Sokrates kunde mycket väl ha sluppit undan med landsflykt, även han, men han avböjde alla försök att väja undan den vilseförda opinionen och gick upprätt mot döden. En berömd domstolstalare ville erbjuda honom sin tjänst vid försvaret. Men Sokrates, som ju ironiserat över frasernas demagogi, avböjde. Han höll sitt försvarstal själv, i vanlig samtalsform, utan fraser. På den vid granna tal vana och för sådanas effekt känsliga folkdomstolen gjorde detta intet intryck. Men det var det enda försvar Sokrates ansåg sig värdigt. Även sedan dödsdomen fallit kunde Sokrates ha räddats. Vänner ville bereda honom tillfälle att fly ur fängelset. Men han vägrade att bryta sitt långa livs redbara grundsatser. Han tömde oförfärad giftbägaren efter ett längre samtal, med några av sina lärjungar, om döden och odödligheten (år 399 f. Kr.). Genom sitt liv, sin lära och sin död gav Sokrates impulsen till hela den senare helleniska filosofien. Och ingen har rest mästaren en värdigare minnesstod i sina av hans ande inspirerade verk än lärjungen Platon. Sokrates är icke den förste grekiske filosofen. Före honom gingo de joniska naturfilosoferna i 7:e och 6:e seklet, de italiska pythagoréerna, uppkallade efter teosofen och matematikern Pythagoras fran Samos, vilken under en längre tid verkade i södra Italien och där förkunnade en utpräglat etisk och idealistisk religionsfilosofi, samt flera andra. Men med Sokrates börjar, kan man kanske säga, den egentliga och vetenskapliga filosofiens historia. Vi svenskar och flertalet nuvarande europeiska folk tillhöra som bekant den s. k. indoeuropeiska eller ariska folkrasen. Av deantika kulturfolken hörde bl. a. inder, perser, greker och romare till samma högt begåvade ras. Medan perserna och i ännu högre grad romarne ägde sin styrka i den praktiska läggningen, voro inder och greker framför allt teoretiskt begåvade. Även mellan dem framträder i detta avseende en tydlig skillnad: inderna försjönko gärna i