SM — 17 — dramaturgen Agathon och där utbyta tankar om kärlekens natur.1- Den bästa inledningen till ett studium av Platons idévärld torde de båda här meddelade dialogerna “Kriton“ och “Phaidon“ vara. Där möter man det antika tänkandet i dess hela klarhet och krav på motsägelselös bevisning, på samma gång man får en åskådlig och dramatiskt tecknad bild av Sokrates’ person och sista stunder. I den märkvärdiga dialogen “Timaios“ behandlas världstillblivelseproblemet (härmeddelas bl. a. ur egyptisk källa den mycket omtalade Atlantismyten). I “Phaidon“ liksom i flera andra dialoger framträder kärnan av hans själslära: människosjälen är ett odödligt väsen, som före jordelivet existerat i andra former och som icke förintas i döden (såsom redan Pythagoras lärde). I flera skrifter behandlar han fysiska och matematiska ämnen och i andra, särskilt i det stora verket “Staten“, politiska. Statens uppgift är enligt Platon att förverkliga rättrådighetens idé. Staten har uppkommit därigenom att man fann det mera praktiskt att samverka än att tillgodose sina livsbehov var för sig: den ene har särskilda anlag för t. ex. byggnadskonst, den andre för tillverkande av kläder, den tredje för jordens skötsel o. s. v. Det visade sig ändamålsenligare att vissa personer sålunda fingo inom ett samhälle ägna sig åt sina särskilda sysslor, än att var och en skulle nödgas göra allt själv, som i primitivare tider. Men ett samhälle behöver ledare med auktoritet, annars begår den ene övervåld mot den andre. Och skall staten 1 Det är i denna dialog som Aristophanes, uppfordrad att utveckla sin åsikt om kärleken, förklarar i sagoform: Kärleken är en sjukdom, framkallad därav att Zevs en gång straffade människorna för deras övermod och brottslighet genom att klyva dem mitt itu. De voro förut klotrunda och hade fyra armar och fyra ben ; genom klyvningen fingo de sin nuvarande form men också ett oläkligt sår: en outrotlig längtan efter den andra hälften. Sökandet efter denna kalla människorna Eros eller kärleken. I samma dialog förekommer en episod, då den druckne Alkibiades, som infinner sig objuden vid midnattstid, får syn på Sokrates och håller ett lovtal över honom, mästerligt givet med den drucknes pladder och det kvicka huvudets här och där uppblossande snilleglimtar: Sokrates ser ut som en ful silengubbe, börjar han föga artigt, men han är lik de fodral i silengestalt som torgförsäljarna bruka när de sälja gudabilder: öppnar man den fule gubben = fodralet, så får man därinnanför se ett underbart gudsbeläte av ädlaste ämne och högsta konst. 2. — Platon.