Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Platon. Några inledande ord om hans tid, hans person och hans tankar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SM
— 17 —
dramaturgen Agathon och där utbyta tankar om kärlekens
natur.1- Den bästa inledningen till ett studium av Platons
idévärld torde de båda här meddelade dialogerna “Kriton“
och “Phaidon“ vara. Där möter man det antika tänkandet
i dess hela klarhet och krav på motsägelselös bevisning, på
samma gång man får en åskådlig och dramatiskt tecknad bild av
Sokrates’ person och sista stunder. I den märkvärdiga
dialogen “Timaios“ behandlas världstillblivelseproblemet (härmeddelas bl. a. ur egyptisk källa den mycket omtalade Atlantismyten). I “Phaidon“ liksom i flera andra dialoger
framträder kärnan av hans själslära: människosjälen är ett
odödligt väsen, som före jordelivet existerat i andra former och
som icke förintas i döden (såsom redan Pythagoras lärde).
I flera skrifter behandlar han fysiska och matematiska
ämnen och i andra, särskilt i det stora verket “Staten“,
politiska.
Statens uppgift är enligt Platon att förverkliga
rättrådighetens idé. Staten har uppkommit därigenom att man
fann det mera praktiskt att samverka än att tillgodose sina
livsbehov var för sig: den ene har särskilda anlag för t. ex.
byggnadskonst, den andre för tillverkande av kläder, den
tredje för jordens skötsel o. s. v. Det visade sig ändamålsenligare att vissa personer sålunda fingo inom ett
samhälle ägna sig åt sina särskilda sysslor, än att var och
en skulle nödgas göra allt själv, som i primitivare tider.
Men ett samhälle behöver ledare med auktoritet, annars
begår den ene övervåld mot den andre. Och skall staten
1 Det är i denna dialog som Aristophanes, uppfordrad att utveckla
sin åsikt om kärleken, förklarar i sagoform: Kärleken är en sjukdom,
framkallad därav att Zevs en gång straffade människorna för deras
övermod och brottslighet genom att klyva dem mitt itu. De voro förut
klotrunda och hade fyra armar och fyra ben ; genom klyvningen fingo de sin
nuvarande form men också ett oläkligt sår: en outrotlig längtan efter den
andra hälften. Sökandet efter denna kalla människorna Eros eller kärleken.
I samma dialog förekommer en episod, då den druckne Alkibiades,
som infinner sig objuden vid midnattstid, får syn på Sokrates och håller
ett lovtal över honom, mästerligt givet med den drucknes pladder och
det kvicka huvudets här och där uppblossande snilleglimtar: Sokrates
ser ut som en ful silengubbe, börjar han föga artigt, men han är lik de
fodral i silengestalt som torgförsäljarna bruka när de sälja gudabilder:
öppnar man den fule gubben = fodralet, så får man därinnanför se ett
underbart gudsbeläte av ädlaste ämne och högsta konst.
2. — Platon.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
