Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Platon. Några inledande ord om hans tid, hans person och hans tankar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 18 —
förverkliga rättrådigheten, måste dess styresmän själva vara
rättrådiga. Vilka skola då styra? Enligt Platon kan man
icke förvänta att flertalet medborgare skola vara
genomträngda av rättrådighetens dygd. Endast de bästa, de på en
gång kunnigaste och rättrådigaste böra styra.
Fädernestaden Athen hade sökt sina styresmän på demokratisk väg:
den allmänna rösten borde utpeka de rättrådigaste. Men det
hade misslyckats. Och den attiska demokratien hade
slutligen släppt själva urvalsprincipens garanti; man lottade ut
ämbetsmän. Platon med sin aristokratiska härkomst och
uppfostran hade säkerligen redan av naturen reagerat mot
demokratien, men dennas urartning med dess kulmination i den
okunniga folkdomstolens dödsdom över Sokrates hade
ytterligare härdat denna hans ovilja. I Platons stat bör sålunda
ett särskilt stånd uppfostras till styrande. Denna aristokrati
bör uppfostras på det omsorgsfullaste. Med den strängt
antikdoriska uppfattningen av samhällets absoluta
överordning över den enskilde låter Platon i sin stat de styrande
bestämma vars och ens plats i samhället efter hans anlag
— den enskildes vilja får därvid ej göra sig gällande annorledes än i form av visade anlag. Han avskaffar vidare
äktenskapet och familjelivet: staten övertager barnens
uppfostran efter ett nästan mer än spartanskt system. Staten,
d. v. s. den visa styrelsen, får utvälja till och med det
kommande släktets föräldrar, varvid bör tillses att de bästa
egenskapernas nedärvande främjas genom att de för
släktets fortplantning bästa individerna paras. Vid
ungdomens uppfostran i Athen spelade diktkonstens verk,
särskilt de homeriska dikterna, en roll, som nästan motsvarade
bibelns i den kristna undervisningen. Märkligt nog tyckte
Platon icke om detta. Han förvisade skalderna ur sin
idealstat. De ljuga och förföra, menade han. Det berättas att
han offrade åt elden all poesi han själv i sin ungdom
författat. Över huvud går Platons uppfostringsideal ut på ett
strängt avsöndrande från de ungas tanke- och
föreställningsvärld av alla efter hans mening skadliga inflytelser. Därmed
sammanhänger en sträng censur även över de vuxna i hans
idealsamhälle- Privategendomen är också avskaffad, och staten
tilldelar medborgarna deras beskärda lott. Nog är hans
samhällsideal strängt nog och originellt nog. Det har berörings-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
