— 27 — Kriton. De som hava makten i sin hand i fråga härom säga ju det. Sokrates. Ja, då tror jag icke att fartyget kommer under den nu ingående dagen, utan först under nästa dag. Det sluter jag med anledning av en dröm, som jag hade nu i ottan alldeles nyss: det råkade därför vara tur att du icke väckte mig. Kriton. Vad var det för en dröm? Sokrates. Jag tyckte att en kvinna kom fram till mig, härligt skön och av ädel hållning, klädd i vit klädnad. Hon kallade mig vid namn och sade: “Sokrates ! Tre äro dagarna än tills du hinner ditt härliga hemland.“1 Kriton. En underbar dröm, Sokrates! Sokrates. Klar till sin mening tycker jag åtminstone den är, Kriton. Kriton. Blott alltför klar, tyckes det. Men, o gudalike Sokrates, jag ber dig ånyo att lyda mitt råd och låta oss rädda ditt liv. Om du nu dör, så blir detta en dubbel olycka för mig: förutom den att jag i dig förlorar en vän, vars like jag aldrig kan få, kommer ytterligare den olyckan till, att många, som icke nogare känna mig och dig, lära tro, att jag säkerligen hade kunnat bevara ditt liv, om jag blott hade velat lägga ut litet penningar för saken, men att jag icke har velat göra mig det omaket; och ett sämre tal kan väl icke gå om någon än det, att han värderar sina penningar högre än sina vänner. Allmänheten lär icke kunna tro, att det var du själv, som icke ville fly härifrån, medan vi voro beredda att hjälpa dig. 1 Versen är hämtad från lliaden (IX 363), där hellenernas ypperste kämpe vid Troja, Achillevs, yttrade ungefär dessa ord om sin väntade hemresa till Phthia i Thessalien. Sokrates menar nu att han alltså på tredje dagen skulle komma till sitt egentliga hem, de saligas land.