—28 — Sokrates. Men varför, gode Kriton, skola vi göra så mycket affär av allmänhetens funderingar? De bästa människorna — och det är väl ändå deras mening, som man hellre bör fästa sig vid •—• de skola tro, att det har gått till som det verkligen gjort. Kriton. Det måtte väl ändå du, Sokrates, se, att man måste taga hänsyn även till flertalets mening. Just det öde som nu drabbar dig, torde väl tydligt visa, att den stora hopen är mäktig att åstadkomma icke blott några obetydliga, utan de allra största olyckor, när man har blivit illa beryktad inför den. Sokrates. Ja, det vore väl, om den stora hopen ägde makt att åstadkomma det största onda; då borde den ju också kunna åstadkomma det största goda. Och det vore storartat! Men nu är den icke i stånd till någotdera. Ty den kan varken göra någon vis och ej heller någon dåraktig. Den handlar på slump och som det faller sig. Kriton. Nå, det kan ju så vara. Men säg mig en sak, Sokrates! Du är kanske rädd för att spioner och utpressare skola skaffa mig och dina övriga vänner ledsamheter, om du flyr härifrån, därför att vi ha hjälpt dig att rymma, du befarar kanske, att vi kunna bli avpressade all vår egendom eller åtminstone åtskilligt med penningar eller annars få lida något straff? Skulle det vara några sådana farhågor du hyser, så bry dig icke om det! Det är ju fullkomligt i sin ordning att vi för din räddning ikläda oss den risken och långt mer än den, om så skulle krävas. Lyd du alltså mitt råd och sätt dig icke emot det! Sokrates. Ja, både detta och mycket annat befarar jag, käre Kriton. Kriton. Detta skall du emellertid icke vara bekymrad för. Det är för övrigt ingen stor summa som behöves för att förmå några personer att bringa dig i säkerhet och föra dig bort härifrån. Och vad sedan angår dessa yrkesspioner,