— 32 — Sokrates. Och är det icke de i saken kunnigas omdöme som är det riktiga och de ovetandes som är oriktigt? Kriton. Jo, det förstås. Sokrates. Gott! Hur var det vi sade om sådana fall som följande: en som tränar sig i idrott eller tager gymnastik, och som har detta till sin sysselsättning, månne han fäster sig vid beröm eller kritik eller över huvud något omdöme av vem som helst eller blott vid dens mening som är hans gymnastiklärare eller läkare? Kriton. Blott vid dennes. Sokrates. Sålunda bör han väl frukta för kritik och sätta värde på beröm, blott när de komma från denne i saken kunnige, men icke när det kommer från den stora hopen? Kriton. Ja, det förstås. Sokrates. Det är således en plikt för honom att ställa sin träningsmetod och sina övningar samt sitt levnadssätt i avseende på dieten just så som den sakkunnige anser, som är hans ledare, hellre än efter alla andras meningar? Kriton. Ja, det bör han göra. Sokrates. Nå, om han nu är denne sin ledare ohörsam och icke bryr sig om hans omdöme och hans beröm, utan i stället ger akt på den stora hopens, de i saken okunnigas prat, lider han icke skada av det, månne? Kriton. Jo visst. Sokrates. Vad för skada tager han då? Av vilken art blir den, och vad hos den ohörsamme är det som den drabbar? 1 Valet av detta exempel är ett av de många vittnesbörden om huru allmän övningen i gymnastik och idrott var bland antikens hellener. Jfr Paulus, då han i sitt brev till korinterna tar exempel från dem som löpa på vädjobanan (stadion). I de grekiska skolorna betraktades “gymnastik“ i sitt vida förstånd, omfattande all kroppslig utbildning, såsom jämviktig med de övriga läroämnena tillsammantagna.