— 33 — Sokrates. Du talar rätt. Men, käre Kriton, är det månne ej på samma sätt i andra fall — det behövs väl icke att genomgå dem alla? När det alltså särskilt är fråga om rättrådighet och orättrådighet, skam och heder, gott och ont — och det är ju sådant som vår nuvarande undersökning gäller — böra vi då rätta oss efter den stora hopens omdöme och vara rädda för det, eller blott för den endes, om det nu finnes någon, som här är sakkunnig och som vi böra blygas för och rädas för mer än för alla andra tillsammantagna, denne, vars råd vi ej kunna förbise utan att därmed fördärva och skamfila den del av vårt väsen som, enligt vad vi ju kommo överens om, blir bättre av ett rättfärdigt handlingssätt men sämre genom ett orättfärdigt? Är det kanske icke så? Kriton. Jo, jag tänker det, Sokrates. Sokrates. Nå, om vi nu genom att rätta oss efter någon annan mening än de sakförståndigas fördärva den del av vår varelse som blir bättre genom hälsa men går under genom sjukdom, är livet sedan värt att leva, när detta är förstört? Och det var ju kroppen, eller hur? Kriton. Jo. Sokrates. Ja, är livet något vidare värt att leva, om kroppen är förstörd och genomsjuk? Kriton. Nej, ingalunda. Sokrates. Nå, är det då värt att leva, när den del av vår varelse, som tager skada av orättfärdigheten och mår väl av rättfärdigheten, är förstörd? Eller böra vi räkna detta, vad det nu är, som har med rätt och orätt att göra såsom mindre viktigt än vår kroppsliga natur? Kriton. Nej, naturligtvis icke. Sokrates. Eller kanske som mera viktigt? Kriton. Ja, mycket mera. Sokrates. Sålunda, min gode vän, gäller det att 3. — Platon.