- Project Runeberg -  Två dialoger : Sokrates' sista samtal och hans död /
34

(1918) [MARC] Author: Platon Translator: Johan Bergman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kriton

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— 34 —
icke så mycket tänka på vad den stora hopen kommer att
säga om oss, men i stället vad den kommer att säga, som
vet rättfärdighetens och orättfärdighetens väsen, denne ende,
och Sanningen själv. Härav kunna vi nu redan draga den
slutsatsen, att ditt påstående är oriktigt, att vi böra taga
hänsyn till den stora hopens mening om rätt och heder och
det goda och dess motsats.
Men man kan kanske invända, att den stora hopen är
i stånd att taga vårt liv!
Kriton. Ja, just, Sokrates. Det är ju också
påtagligt.
Sokrates. Det har sin riktighet. Men, min undransvärde vän, på samma sätt som den grundsats, vi just nu
genomgått, fortfarande synes mig lika riktig som förut, så
tänk nu också på den andra satsen, att det som man bör
sätta värde på icke är blott att leva, utan att leva ett
gott liv. Är den satsen fortfarande giltig eller är den
det icke?
Kriton. Den är naturligtvis fortfarande giltig.
Sokrates. Nå, men att leva ett gott liv, det är
väl detsamma som att leva ett rättfärdigt liv? Är det fast
och visst eller ej?
Kriton. Det är säkert.
Sokrates. Från dessa gemensamt erkända
förutsättningar ha vi alltså att överväga, om det är rätt eller orätt
att jag försöker komma ut ur fängelset bakom athenarnas
rygg. Kan det uppvisas vara rätt, så låtom oss försöka, i
annat fall må vi uppge tanken därpå. Allt vad du sade
om eder beredvillighet att släppa till penningar, om den
stora hopens omdöme och om mina söners uppfostran, det
var, käre Kriton, fruktar jag, helt enkelt sådana hänsyn som
passa personer, som tanklöst kunna vålla medmänniskors död
och sedan gärna skulle vilja uppväcka dem om de kunde,
med andra ord just den stora hopen. Men vi böra, såsom

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 31 13:18:20 2024 (www-data) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tvadial/0044.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free