— 34 — icke så mycket tänka på vad den stora hopen kommer att säga om oss, men i stället vad den kommer att säga, som vet rättfärdighetens och orättfärdighetens väsen, denne ende, och Sanningen själv. Härav kunna vi nu redan draga den slutsatsen, att ditt påstående är oriktigt, att vi böra taga hänsyn till den stora hopens mening om rätt och heder och det goda och dess motsats. Men man kan kanske invända, att den stora hopen är i stånd att taga vårt liv! Kriton. Ja, just, Sokrates. Det är ju också påtagligt. Sokrates. Det har sin riktighet. Men, min undransvärde vän, på samma sätt som den grundsats, vi just nu genomgått, fortfarande synes mig lika riktig som förut, så tänk nu också på den andra satsen, att det som man bör sätta värde på icke är blott att leva, utan att leva ett gott liv. Är den satsen fortfarande giltig eller är den det icke? Kriton. Den är naturligtvis fortfarande giltig. Sokrates. Nå, men att leva ett gott liv, det är väl detsamma som att leva ett rättfärdigt liv? Är det fast och visst eller ej? Kriton. Det är säkert. Sokrates. Från dessa gemensamt erkända förutsättningar ha vi alltså att överväga, om det är rätt eller orätt att jag försöker komma ut ur fängelset bakom athenarnas rygg. Kan det uppvisas vara rätt, så låtom oss försöka, i annat fall må vi uppge tanken därpå. Allt vad du sade om eder beredvillighet att släppa till penningar, om den stora hopens omdöme och om mina söners uppfostran, det var, käre Kriton, fruktar jag, helt enkelt sådana hänsyn som passa personer, som tanklöst kunna vålla medmänniskors död och sedan gärna skulle vilja uppväcka dem om de kunde, med andra ord just den stora hopen. Men vi böra, såsom