—37 — kunna icke komma överens, utan de måste nödvändigtvis ömsesidigt ringakta varandra när de se varandras olika tänkesätt. Se dig därför mycket väl före och tänk omsorgsfullt efter, huruvida du verkligen delar min mening, när du instämmer i den, så att vi i vår fortsatta slutledning kunna utgå från dessa grundsatser, nämligen att det aldrig någonsin är riktigt vare sig att själv begå orättrådigheter eller att hämnas en begången orättrådighet med en annan, alltså ej heller att om man själv får lida ont svara därpå genom att göra ont igen. Vill du åter icke längre gå med på denna tankeväg och ogillar du således utgångspunkten? Jag för min del har denna åsikt nu och har länge haft den. Men har du annan åsikt, så säg ifrån och upplys mig! Står du åter fast vid utgångspunkten, som förut, så hör nu vad därav följer. Kriton. Jo, jag står fast och delar din mening. Tala du alltså vidare. Sokrates. Nå, då säger jag som följd härav, eller rättare, jag frågar: Bör man göra vad man erkänner vara riktigt eller bör man vika ifrån det? Kriton. Göra det. Sokrates. Se nu till vad som följer därav! Om vi gå bort härifrån utan statens medgivande föröva vi icke då skadegörelse mot dem vi minst borde göra skada? Och stå vi fast eller ej vid vad vi erkände vara riktigt? Kriton. Jag är icke i stånd att svara på din fråga. Jag förstår den icke. Sokrates. Nå gör då följande tankeexperiment! Tänk dig, att Lagarna och Republiken i det ögonblick, då vi skulle till att rymma eller hur man nu skall kalla det, komme fram och ställde sig vid vår sida och frågade: “Säg oss, Sokrates, vad har du i sinnet att företaga dig? Med den handling du nu försöker begå har du för avsikt att, för såvitt på dig ankommer, tillintetgöra oss Lagar och