allt vad ordnat samhälle heter. År det icke så? Eller tycker du, att ett sådant samhälle kan bestå och icke råka i total upplösning, där fällda domar icke äga någon gällande kraft utan göras ogiltiga och omintetgöras av enskilda medborgare?“ Vad skola vi svara, Kriton, på detta och annat sådant? Mycket lär man nog ha att säga — tänk vilket ämne för en domstolstalare!1 — angående ett försök att tillintetgöra den lag, som bjuder att lagligen fällda domar skola vara gällande. Eller kanske vi skola säga till dem: Staten har själv begått en orätt, den har fällt sin dom orättvist? Kriton. Ja, vid Zevs, just det, Sokrates. Sokrates. Än sedan då, om Lagarna sade: “Sokrates! Har detta också ingått i den överenskommelse, som skett mellan oss och dig? Eller gällde den icke att du helt enkelt skulle underkasta dig de domar, som staten dömer?“ Om vi då bleve fundersamma över detta deras tal, så skulle de nog tillägga: “Sokrates! Stå inte och undra och fundera över vad vi sagt, utan ge oss ditt svar! Du är ju själv van att fråga och svara. Nå alltså! Vad har du att förebrå oss och samhället, eftersom du försöker omintetgöra oss? Var det icke att börja med under vårt hägn som du blev född till denna världen; var det icke tack vare oss som din far fick gifta sig med din mor och bli far till dig? Säg nu då, har du någon klandertalan att föra mot dessa av oss, de lagar, som röra äktenskapet? Äro de icke bra?“ Nej, skulle jag ju svara, mot dem har jag ingen anmärkning. “Men du har kanske något mot dem, som röra det födda barnets vård och uppfostran, vilka förmåner även du fått njuta? Hava de av oss Lagar, som förordnats för dessa uppgifter, gjort 1 Detta är ett uttryck av Sokrates’ vanliga ironi. Hans satir plägade ju gärna gå ut över all slags frasmakeri oeh isynnerhet över de frasrika advokater som uppträdde inför folkdomstolen.