— 39 — orätt i att ålägga din fader att skaffa dig undervisning andliga och kroppsliga idrotter?“ — “Nej, det var nog bra“, finge jag då svara. — “Nåväl! När du fick komma till världen, fick vård och uppfostran och undervisning, kan du då för det första förneka, att du är kommen från oss och att du är vår tjänare, du själv såväl som dina förfäder? Och om det förhåller sig så, kan du då tycka att du är jämställd i rättigheter med oss, och att vad helst vi kunna företaga oss med dig, du har också rätt att göra detsamma igen mot oss? Du hade ju icke varit likaberättigad med din fader eller med din husbonde, om du hade haft någon sådan, så att du kunnat göra mot dem igen allt vad du kunde bli underkastad från deras sida, säga emot när du blev föremål för förebråelser, slå igen när du fick stryk o. s. v. Tycker du då, att ett sådant självsvåld skall stå dig fritt så snart det gäller fäderneslandet och dess lagar? Att om vi vilja bringa dig ur vägen, då vi anse det rätt, du å din sida skall, så långt i din förmåga står, taga dig för att tillintetgöra oss Lagar och fädernestaten och så komma och påstå, att du genom ett sådant handlingssätt gör vad rätt är, du som ju så samvetsgrant lär beflita dig om dygden? Eller är det på det sättet du är vis, att du icke har reda på att i både gudars och alla förnuftiga människors ögon fäderneslandet är något dyrbarare, ärevördigare, heligare och av högre ordning än både fader och moder och hela raden av förfäder? Att det är vår plikt att hålla fädernestaten i ära och villigare vika och böja sig för den när den visar sin vrede än för en fader och att antingen beveka den eller också villigt göra och tåligt lida vad helst den ålägger, vare sig det gäller hugg och slag eller band och bojor? Att, om den kallar oss ut i krig till att blöda och kanske dö, detta måste utföras och att detta är vår lagliga skyldighet; att man icke får draga sig tillbaka eller rymma eller övergiva sin