— 42 — du velat; du hade alltså då kunnat med statens goda minne göra just det som du nu försöker att mot dess vilja företaga dig. Men den gången slog du omkring dig med stora och stolta ord och lät förstå att du icke brydde dig vidare om döden, därest du bleve dömd därtill, utan du föredrog, som du sade, döden framför landsflykten. Nu däremot blygs du varken för dessa dina egna ord eller hyser någon försyn för oss Lagar, vilka du söker omintetgöra, och du handlar som den uslaste slav, i det du försöker rymma din kos i rak strid mot de fördrag och överenskommelser, som du har ingått beträffande ditt liv som medborgare. Svara oss nu först på den frågan, om vi säga sant eller ej, när vi påstå, att du, väl ej i ord, men i handling, har gått in på att leva som medborgare efter våra föreskrifter?“ Vad ha vi att svara på det Kriton? Kunna vi annat än medgiva det? Kriton. Nej, det måste ju medges, Sokrates. Sokrates. “Ja, vad annat är det nu du gör“, skulle de säkerligen säga, “än bryter dina med oss ingångna fördrag och överenskommelser? Du har ingått dem icke nödd och tvungen, icke narrad, icke under pressningen av ett hastigt avgörande; du har nämligen haft sjuttio år på dig, under vilka det stått dig fritt att utvandra, om vi icke voro dig till lags, eller om du icke fann överenskommelserna rattvisa. Men du har varken föredragit Sparta eller Kreta, som du så ofta påstår ha en god lagstiftning, eller något som helst annat vare sig av helleniska eller barbariska samhällen, utan du har mindre rört dig ur fläcken än de halta och blinda eller annorledes ofärdiga. Så utomordentligt har du mer än alla andra athenare hängt fast i kärlek vid vårt samhälle och naturligtvis ha då även vi, dess lagar, behagat dig vem kan finna behag i en stad utan lagar? och då skall du väl icke svika din tro och loven mot