Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Phaidon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 51 —
Phaidon. Jo, jag har tid, och jag skall försöka att
gå igenom det för er. Det är också för mig alltid den
största glädje att återkalla minnet av Sokrates, vare sig genom
att själv berätta om honom eller höra berättas av någon
annan.
Ekhekrates. Ja visst, käre Phaidon, du kommer
också att få likasinnade lyssnare. Försök då att så noga
du någonsin kan berätta om alltsammans från början till slut.
Phaidon. Ja sannerligen, jag får för min del säga,
att närvaron vid detta tillfälle på mig gjorde ett underbart
intryck. Jag blev nämligen icke gripen av medömkan, såsom man
annars kunde vänta, då jag bevittnade en närstående väns
död. Ty mannen var lycklig — det förstod jag tydligen
både av hans sätt att vara och av hans ord. På ett sätt
så fritt från fruktan, så högsinnat och ädelt, slutade han
sina dagar. Det stod för mig klart, att den mannen icke
gick till Hades utan en särskild gudomlig skickelse, och att
han måste komma att bli lycklig även där, han, om
över huvud någon. Fördenskull grep mig alls ingen medömkanskänsla, som man annars kunnat vänta vid ett så
sorgligt tillfälle, men å andra sidan icke heller någon glad
sinnesstämning, såsom när vi voro inbegripna i filosofiska
samtal, som vi så ofta plägade, ehuru visserligen de ord som
talades voro sådana som vid dessa tillfällen. Men jag kom
i en högst sällsam stämning, ett slags egendomlig blandning
av glädje och vemod vid tanken pa att den mannen inom
kort skulle skiljas hädan. Och samtliga närvarande kände
vi det ungefär på samma sätt; det ena ögonblicket log man,
men så bröto tårarna fram ett annat ögonblick. Det var
en av oss, som i alldeles särskild grad var gripen, nämligen
Apollodoros; ja, du känner väl den mannen och hans skaplynne?
Ekhekrates. Ja, skulle jag icke det!
Phaidon. Han var nu, som sagt, fullkomligt ur jäm-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
