— 51 — Phaidon. Jo, jag har tid, och jag skall försöka att gå igenom det för er. Det är också för mig alltid den största glädje att återkalla minnet av Sokrates, vare sig genom att själv berätta om honom eller höra berättas av någon annan. Ekhekrates. Ja visst, käre Phaidon, du kommer också att få likasinnade lyssnare. Försök då att så noga du någonsin kan berätta om alltsammans från början till slut. Phaidon. Ja sannerligen, jag får för min del säga, att närvaron vid detta tillfälle på mig gjorde ett underbart intryck. Jag blev nämligen icke gripen av medömkan, såsom man annars kunde vänta, då jag bevittnade en närstående väns död. Ty mannen var lycklig — det förstod jag tydligen både av hans sätt att vara och av hans ord. På ett sätt så fritt från fruktan, så högsinnat och ädelt, slutade han sina dagar. Det stod för mig klart, att den mannen icke gick till Hades utan en särskild gudomlig skickelse, och att han måste komma att bli lycklig även där, han, om över huvud någon. Fördenskull grep mig alls ingen medömkanskänsla, som man annars kunnat vänta vid ett så sorgligt tillfälle, men å andra sidan icke heller någon glad sinnesstämning, såsom när vi voro inbegripna i filosofiska samtal, som vi så ofta plägade, ehuru visserligen de ord som talades voro sådana som vid dessa tillfällen. Men jag kom i en högst sällsam stämning, ett slags egendomlig blandning av glädje och vemod vid tanken pa att den mannen inom kort skulle skiljas hädan. Och samtliga närvarande kände vi det ungefär på samma sätt; det ena ögonblicket log man, men så bröto tårarna fram ett annat ögonblick. Det var en av oss, som i alldeles särskild grad var gripen, nämligen Apollodoros; ja, du känner väl den mannen och hans skaplynne? Ekhekrates. Ja, skulle jag icke det! Phaidon. Han var nu, som sagt, fullkomligt ur jäm-