— 55 — Det visste jag ju, att det icke skulle bli lätt.1 Nej, det är för att pröva vad meningen kunde vara med vissa drömmar och för att freda mitt samvete, eftersom de flera gånger återkommit med sin maning att utföra denna musernas tjänst. Det var nämligen på följande sätt. Gång på gång återkom samma dröm till mig under mitt förflutna liv, i olika syner visserligen, men alltjämt med samma ord: 'Sokrates’, så sade dess röst, ’du skall arbeta i musernas tjänst!’ Och jag antog förut att den uppmuntrade och pådrev mig att fortsätta med det som jag förehade; såsom de som mana på löpare, medan de löpa, så trodde jag att drömmens röst manade mig att fortsätta med just vad jag förehade, att arbeta i musernas tjänst’, då väl filosofien är den högsta formen av musernas tjänst och jag just höll på med den. Men nu, sedan domen fallit och gudens högtid medförde uppskov med min dod, ansåg jag mig böra, om nu, vad drömmen så många gånger manat mig till, verkligen skulle vara att göra vad folk vanligen menar med musernas tjänst, icke vara den ohörsam utan göra det. Jag ansåg det nämligen tryggast att icke skiljas hädan, förrän jag fredat mitt samvete genom att idka poesi och lyda drömmens röst. Sålunda diktade jag forst en hymn till den gud, vars offerfest firades. Sedan jag prisat guden, tänkte jag på, att det tillhörde en diktare, om han verkligen ville göra skäl för sitt namn, att dikta, d. v. s. göra sagor, skapa fantasibilder och icke verklighetstankar. Då jag nu icke själv var någon sagouppfinnare, satte jag på vers de sagor, jag bäst hade till hands, och det var Aisopos sagor, vilka jag kunde. De som först kommo för mig av dessa, dem tog jag. Detta kan du säga Evenos, min kare Kebes, och hälsa honom från mig och bed honom, att, om han är vis, så snart som möjligt efterfölja mig. Jag skall skiljas hädan i dag, som det tyckes: så befalla ju athenarne. 1 Evenos var poet, som sådan mindre framstående, vilket med Sokrates’ vanliga ironi lätt anlydes i hans svar. Han var från ön Paros.