— 56 — - En sällsam hälsning till Evenos, detta, Sokrates, sade da Simmias. Jag har många gånger träffat den mannen, och efter vad jag känner om honom, lär han knappast vara det ringaste villig att lyda dig. Hur kan det vara? Är icke Evenos en vishetens vän? Jo, såvitt jag förstår, sade Simmias. - Nå, då lär han väl vara villig, Evenos, lika väl som var och en, som tager vår sak på allvar. Jag vill dock icke saga att han skall bära hand på sig själv; det lär ju icke vara rätt. I detsamma som han sade detta, satte han ned benen mot jordgolvet, och under hela fortsättningen av samtalet satt han sålunda på sängen och talade. Nu frågade honom Kebes: Vad menar du med det, Sokrates, att det icke är rätt att bära hand på sig själv,’ men att en vishetens vän bör följa en annan i döden? — Vad nu då, Kebes? Har icke både du och Simmias under er samvaro med Philolaos1 hört sådana frågor behandlas? - Nej, ingenting att hålla sig till, Sokrates. Ja, även jag talar blott efter hörsägen därom, men vad jag händelsevis har hört, vill jag icke missunna någon att fa del av. Det passar ju för övrigt kanske bäst en som står i begrepp att skiljas härifrån och gå över på hinsidan att sysselsätta sig med de tankar och sägner, som röra forhållandena där, hurudana vi förmena dem vara. Vad annars skulle man också lämpligen företaga sig under tiden till solens nedgång? Varför sager man då, att det icke är rätt att döda sig själv, Sokrates? Jag har ju verkligen, som du nyss formodade, hört av Philolaos, när han vistades hos oss, och ayen av några andra, att man icke borde göra det. Men något klart och bestämt därom har jag aldrig hört av någon. 1 En pythagoreisk filosof, som bl. a. verkat i Thebe och där haft Simmias och Kebes till lärjungar.