— 57 — — Nå, var icke ledsen för det, sade han; du lär väl nog få höra. Du tycker kanske dock att det är märkvärdigt, om detta ensamt av allt medger ett så enkelt och kategoriskt svar, och att det icke händer människan i detta fall som i andra att det ibland kan böra svaras ja och ibland nej. Och du tycker nog att det är underligt att för sådana människor, för vilka det vore bäst att dö — det finns ju sådana, för vilka det är bättre att de få dö, än att de få leva — det skall vara synd, om de göra sig själva en välgärning, och att de nödvändigt måste vänta ut en annan välgörare. Här drog ett stillsamt leende över Kebes’ anlete, och det undslapp honom ett “Itto Zevs“ på hans egen boiotiska dialekt. (Ungefär: “Ja, det skall Zevs veta!“) — Ja, nog kan det tyckas vara orimligt, om man tager det på det viset, fortsatte Sokrates, men det har nog i alla fall något förnuftigt skäl. Det tal, som föres i mysterieförkunnelserna, nämligen att vi människor befinna oss under ett slags bevakning och att man då icke får fritaga sig själv eller rymma, det synes mig väl vara något djupt och icke lätt att genomskåda, men så mycket kan dock, synes mig, min käre Kebes, lugnt sägas, att det finnes gudar, som vårda sig om oss, och att vi människor höra dessa gudar till. Eller tror du icke så? — Jo, nog tror jag för min del det, säger Kebes. —- Nå, sade han, om någon av ditt eget husfolk skulle taga livet av sig, utan att du givit till känna din vilja att den ifrågavarande personen skulle dö,1 skulle du då icke harmas på honom och, om du hade någon möjlighet att draga honom till ansvar, göra det? 1 För att förstå detta resonemang, måste man komma ihåg att slaveriet stod i full blomstring i antiken under denna tid. En slav kunde köpas, säljas, dödas och över huvud behandlas nästan som ett boskapsdjur. Sokrates erkände med sin höga vishetslavarnas människovärde, men han ställde sig här på Kebes och allmänhetens ståndpunkt vid dessa tankeexperiment.