— 59 — Kebes resonerar på ett sätt som förtjänar allvarligt avseende. Ty vad skulle väl verkligt visa män kunna ha för mening med att rymma från herrar, som vore bättre än de, och lättsinnigt skilja sig från dem? För övrigt synes mig Kebes rikta udden av sin logik mot dig, därför att du med så lätt sinne tycks vilja överge både oss och dina, som du själv erkänner, goda gudomliga herrar. — Det är rätt talat, sade han, om nämligen er mening är att jag bör försvara mig mot dessa invändningar, liksom inför en domstol. — Ja, det är just meningen, sade Simmias. — Välan då, sade den förre, jag får väl försöka att försvara mig inför eder på ett mera övertygande sätt än inför domarna.1 Får min del får jag nämligen säga, fortsatte han, käre Simmias och Kebes: därest jag icke trodde att jag skulle komma först och främst till andra gudar, visa och goda väsen, och för det andra till människor, som fullbordat sitt jordeliv och äro bättre än de som vandra här i gruset, så skulle jag nog göra orätt i att så oberört gå döden till mötes. Men nu skolen I noga fasthålla i edert medvetande, att jag hoppas komma till goda män — jag säger här “hoppas“, ty jag vågar icke med full säkerhet påstå detta — men varen fullkomligt övertygade, att jag däremot kan försäkra, så sant som över huvud något av hithörande ting är säkert, att jag skall komma till gudar, som äro mycket goda herrar. Så fördenskull har jag ingen anledning att känna mig smärtsamt berörd, utan jag är vid gott hopp och litar på att det finnes en tillvaro även för dem som fullbordat sitt jordeliv och, sasom det ju av ålder 1 Sokrates hade ju kort förut vid processen hållit sitt försvarstal (även det refererat i en skrift av Platon, som då var personligen närvarande) men med känt, negativt resultat.